Det vägledande samspelet
"Vägledande samspel" är ett förhållningssätt som först utarbetades av två professorer vid Oslo Universitet och som anammades av en del förskolor i Stockholm där de lärde ut förhållningssättet inom föräldragrupper i förskolan i Stockholm, med ett mycket positivt resultat. Ett förhållningssätt som vi på Hundspecialisten nu har överfört till hundägare och hundar i all vår hundproblemsträning med ett lika gott resultat.
Det går i korthet ut på att hellre uppmärksamma det positiva i varje hund och lyfta fram de egenskaperna, istället för att lägga märke till och påpeka varje gång hunden gör fel. På så sätt får man en mer positiv bild av sin hund, och hunden "växer" i och med att den får beröm och uppmärksamhet då den gör rätt. Att få värme och kärlek är grundläggande för hundens välbefinnande. En hund som ofta får "bannor" då hon eller han är jobbig, tenderar att bli det av den anledningen att det är då den gör det felaktiga, som hunden får uppmärksamhet av sin ägare.
Det är även mycket stärkande för hundägaren att känna att man lyfter fram det positiva hos hunden. Att som hundägare mest tänka på vad man inte hunnit med eller klarat av, gör att man missar de fina stunderna tillsammans som faktiskt finns. Dessa behöver dock, om man använder sig av vägledande samspel inte vara något stort utan det kan räcka med en känsla av samhörighet när man ligger och klappar hunden framför TV-soffan efter en promenad.
Den nära kontakten hundägare har med sina hundar i vardagen räcker oerhört långt, ofta mycket längre än vad man som hundägare tror. Man måste inte absolut hitta på en massa saker att göra med hunden hela tiden. Dessutom mår hundägare bra av att få höra att mycket av det dem gör, helt naturligt är bra för deras hund, därigenom stärker man hundägarens självkänsla, vilket i sin tur gör att han eller hon blir bättre på att uppmärksamma sin hund då den gör något positivt, vilket i sin tur stärker hundens självkänsla.
Naturligtvis är alla hundar individer och olika varför man kanske får fundera lite extra på hur man ska bemöta en hund som far runt som en kanonkula, får "tokspel" eller ibland, utan att det egentligen är meningen, ställer till det. Och det går faktiskt att hitta sätt att ge positiv uppmärksamhet även till de hundar som det ofta händer negativa saker runt och som är väldigt rörliga!
Jag tror faktiskt till och med att behovet av särskilt stöd till vissa hundar i form av hundkonsulter, hundpsykologer, hundkuratorer etc. skulle minska om hundägarna i ett tidigt skede fick lära sig att bemöta sina hundar på ett positivt sätt.
Redan vid födseln har hunden förmågan och lust till samspel med såväl kullsyskon som föräldrar, en roll som vi självklart måste ta på oss, då vi tar valpen från dess riktiga mamma. Och då valpar är så tilltalande och väcker "ta-hand-om"-känslor inom oss, är det rätt naturligt för oss att gulla med dem, man kan helt enkelt inte låta bli. I dag bekräftar även forskningen det vi hundägare vetat länge, nämligen att hunden ger oss ett ökat välbefinnande.
Vi på Hundspecialisten ser det vägledande samspelet som en hälsofrämjande insats vars syfte, på våra kurser, är att stärka hundägaren i dess roll som omsorgsgivare. Det är ju i de dagliga vardagssituationerna som hundägaren kan arbeta med hunden och försöka se till att hundägare och hund har det trevligt tillsammans, tex på promenaden, när vi kelar framför TVn eller för den saken, kanske t.o.m sover tillsammans i sängen! Då blir det även lättare att hantera de konflikter och svårigheter som trots allt uppstår i hundägandet.
För även om man använder sig av "mjuka" metoder måste man som hundägare ha rätt att sätta gränser för vad som är tillåtet för hunden eller inte, ha rätt att tillrättavisa hunden då den gör fel. Lite tjat och en del konflikter mellan hund och hundägare går nog inte till 100 % att komma ifrån och kan kanske till och med vara nödvändigt ibland. Men viktigast av allt är ändock att uppmärksamma och uppmuntra hunden då den gör rätt.
För att man som hundägare, såväl husse som matte, älskar sin hund och endast vill den väl är ju ganska självklart, hoppas jag, annars skulle man nog inte skaffa sig hund från början. Den stora frågan är dock på vilket sätt vi visar hunden att vi faktiskt älskar den? Hur många hundägare är det som uppmuntrar sina hundar då den gör rätt i förhållande till antalet hundägare som endast korrigerar då den gör fel? Tyvärr tror jag att den första skaran är alldeles för liten.
Naturligtvis räcker det inte med att enbart ge sin hund kärlek för att få en fungerande hund i dagens samhälle, utan hunden behöver även vägledas i hur man beter sig i olika situationer, vad som är ett acceptabelt uppförande! För att uppnå detta, så att inlärningen blir bestående, så krävs det naturligtvis uppmuntran och beröm då hunden gör rätt snarare än korrigeringar och straff då den gör fel.
För många hundägare kan det säkert kännas provocerande att någon påstår att dem behöver bemöta sin hund med glada tillrop och uppmuntran - som om dem inte redan gjorde det! Som hundägare månar man ju självklart om att hunden ska må bra. Och många hundägare är nog ganska duktiga på detta förhållningssätt redan, men min personliga uppfattning är att alla hundägare kan bli ännu bättre på att hitta det positiva hos sin hund.
Vad som behövs för ett mer positivt samspel mellan hund och hundägare kan för vissa verka som självklarheter. De flesta hundägare kan och vet en hel del om hundens behov, men behöver kanske lära sig att använda den kunskapen på rätt sätt i sin träning.
I grund och botten handlar det om att skapa "ett band" mellan hunden och dess ägare, ett behov hos hunden som är minst lika starkt som mat och vatten. Hittar man inte en god relation och ett gott samspel med sin hund, blir inte vardagslydnaden på hunden riktigt bra hur vi än anstränger oss, hur många kurser vi än går på med hunden! Hunden blir helt enkelt en produkt av det samspel som omgivningen bjuder på. Detta på grund av att även känslomässiga band är oerhört viktiga.
Man behöver inte avdela särskilt mycket tid för att ägna sig åt vägledande samspel, då det inte är ett träningssätt i sig, utan snarare ett förhållningssätt till hunden som man använder sig av hela tiden i vardagen och inte bara i träningssituationer. Ett förhållningssätt som innebär att man ser, uppmuntrar och tar fram det positiva med hunden i stället för att fokusera sig på brister.
- Beröm och uppmuntra din hund. Visa att den gör rätt och få den att känna sig älskad
- Bjud hunden på positiva upplevelser
- Undvik misstaget att "skälla på hunden" då den gör fel
Ibland hamnar man som hundägare i situationer där man ständigt irriterar sig på något fel som hunden gör och hela tiden påtalar detta för hunden, som hundägare känns detta inte speciellt tillfredsställande, man känner sig mer som en misslyckad hundägare som hackar på hunden för att den inte kan ligga på plats eller vad det nu kan vara man försöker lära hunden.
Här gäller det att man är oerhört självkritisk och försöker ta reda på vad som föregår konflikten, för att se om du kan göra på något annat sätt för att ändra ett invant mönster. Ett oerhört vanligt problem för hundägare är att man vill ha "pli" på hunden, och fort skall det gå. Detta trots att man egentligen vet att all inlärning tar tid om man vill att den ska bli bestående.
Tyvärr förleds man ibland av böcker och TV-program om hundar och hundträning att det finns snabba lösningar på det mesta "Gör si och det blir så". Tyvärr är detta oerhört tragiskt och får många hundägare som inte vill sina hundar illa - att prova metoder som de egentligen inte tycker passar in i deras förhållningssätt till hunden, men som i brist på kunskap om alternativ hoppar på den ena metoden efter den andra, med en förhoppning om att få ett bra resultat i slutänden.
För att få ett positivt samspel måste man tänka efter och fundera ut hur man ska göra istället, så att dagen inte börjar med bråk med hunden, bara för att man håller på att missa bussen till arbetet på grund av att hunden vägrade komma på inkallning under morgonpromenaden.
Regler för rastning kan införas
Hundar måste rastas minst var sjätte timme under dagtid och katter ska ses till två gånger om dagen.
Djurskyddsmyndigheten föreslår särskilda skötselföreskrifter som ska gälla katt- och hundägare.
De regler som gäller i dag tar mest upp utrymmeskrav och inte hur husdjuren ska skötas om. En rastgårds storlek ska i framtiden bedömas efter hundens storlek i stället för som i dag hundens vikt, enligt förslaget.
De regler som finns i dag har visat sig vara svårtolkade, och de ska nu göras tydligare. Skötselregler har efterfrågats av både tillsynspersonal och privatpersoner.
De nya reglerna kommer att gälla alla hund- och kattägare, samt de som har kennel, kattuppfödning, hund- eller kattpensionat, hunddagis eller andra kommersiella verksamheter med katt eller hund.
Djurskyddsmyndighetens förslag ska nu ut på remiss.
Läs hela förslaget här >>>>
---------------------------
Då vi ska svara på remissen ser vi gärna kommentarer och synpunkter på remissförslaget.
Sluta tjata om kamphundar
Det har varit gott om dem på senare tid precis som förra året: ”Kamphundsattackerna”. Varenda tidning har skrivit om incidenter där människor blivit angripna av "kamphundar". Jag förstår att man blir förbannad när man läser sånt. Jag kan till och med fatta varför folk skriver insändare om att ”dessa hundraser borde skjutas av”. Men det betyder inte att de på något sätt har rätt. Eller vet vad de snackar om.
För de har en sak gemensamt med den finniga tonårssnubben, han som försöker kompensera sitt taskiga självförtroende genom att skaffa sig en penisförlängare (vad som helst bara den har sneda ögon) som han döper till Destroyer eller Killer: De har båda gått på myten. De tror på allvar att alla "kamphundsraser" är tidsinställda bomber avlade på aggressivitet. Att de biter mer än andra. Sorry, det är det vanliga familjehundar som Golden Retrievers, som gör. Och de sprider gärna vidare att alla "kamphundars" käkar ”går i lås”, fastän det är ett rent påhitt.
Naturligtvis ligger det dock en del sanning i att skadorna blir värre då en "kamphundsras" går till atack i jämförelse med då en Golden Retriever gör detsamma, men det innebär inte per automatik att "kamphundsraserna" är farligare. På 80-talet hade varenda pundare en oregerlig schäfer som hette typ King eller Rex, men aldrig att folk ropade ”Förbjud schäfern!”. Kanske för att de begrep det där enkla: Att en hund är en hund. Den blir vad man gör den till.
Men vadå, tänker du, när några killar stjäl ett lamm i Bandhagen och hetsar sina hundar på det tills det dör, är inte det ett problem? Eller när ett barn blev allvarligt bitet i Malmö? Eller när pojkvännen hetsar "kamphunden" mot flickvännen, och använder hunden som ett vapen? Jo, absolut. Men för det första var det sannolikt inte ens en pitbull (snarare en blandning av olika raser med tex, amstaff, schäfer, dogo, rottweiler, etc. etc.). Och visst finns det bättre lösningar än att sitta och muttra om rasen.
Det absolut viktigaste nu vore att riksdag och regering tog och dammade av den där hundansvarsutredningen som ligger och skräpar i en gömd låda i något låst skåp på jordbruksdepartementet, den som vill göra det lättare att omhänderta (och när det behövs avliva) aggressiva hundar, oavsett ras, ställa ägarna inför rätta och förbjuda grovt olämpliga personer att ha hund.
Men tillåt också registrering av pitbulls, med ordentlig rasstandard, precis som vilken hundras som helst. Då kanske man skulle prata om en pitbull för vad den är, nämligen i rätt händer en arbetsvillig, aktiv, snygg, barnvänlig och rätt envis hund. Varken mer eller mindre. Sedan är det faktiskt hundägarens ansvar att uppfostra sin hund.
Även röster för hundkörkort börjar väckas ute i stugorna runt om i Sverige, det kan man nästan läsa om i vereviga insändare åtminstone någon gång dagligen i någon av alla våra landsortstidningar. Problemet med att införa ett hundkörkort är troligtvis flera, vem ska utfärda? Vem ska kontrollera? Om jag har hundkörkort och träffar en flickvän som inte har, måste jag då göra av mig med hunden, om inte hon också lyckas ta hundkörkortet?
Frågorna är som sagt många, men den absolut viktigaste är: Kommer det att hjälpa? De som idag hetsar sina hundar mot andra djur och människor, kommer de verkligen bara för att lagen säger det att skaffa hundkörkort? Jag tror inte det! Lika lite som alla de kriminella som kör bil utan att ha körkort år in och år ut, likväl kommer dessa personer skaffa hund år in och år ut, utan att ta någon som helst hänsyn till att lagen säger: "Aja-baja"!
I många tidningar kan man även läsa att hundangreppen på människor ökar, vilket även det är en sanning med modifikation. Självklart har de ökat om man endast ser till antalet hundatacker, men om man sätter antalet angrepp i förhållande procentuellt till antalet ökande hundar, så får man ju de facto ett helt annat resultat, så där är det nog som vanligt, med statistik kan man bevisa i stort sett vad som helst.
Inga gemensamma rutiner
Problemet idag är att rutinerna och kunskaperna om hur man tar hand om en farlig hund varierar på hos polisen, vilket till och med Rikspolisstyrelsen erkänner och därför nu har bestämt sig för att göra en detaljerad och samlad instruktion för hur polisen ska ta hand om bitska och aggressiva hundar. Polismästare Bengt Ericsson vid Rikspolisstyrelsen samlar in statistik över hur många angreppen är på människor och hemdjur. Hemdjur är till exempel kor, får, getter och höns – djur som används inom lantbruket. Vi får hoppas att den statistiken blir lite mer nyanserad!
Det absolut viktigaste efter ett angrepp borde vara att polisen omhändertar hunden från hundägaren. Därefter måste man fatta beslut om hunden ska omplaceras eller avlivas och här behövs det verkligen mer kunskap inom poliskåren, samt självklart att regering och riksdag måste ge polisen ekonomiska och personella resurser att utföra detta arbete. Självklart ska det vara möjligt att beslagta en hund vid misstanke om att den använts i brott. Hunden ska kunna betraktas som ett brottsverktyg precis som ett skjutvapen eller en kniv.
Avsikten med Rikspolisstyrelsens stora undersökning är för det första att få fram statistik på hur många brott som begås med "kamphundar". För det andra ska man formulera en gemensam instruktion för alla poliser hur man ska hantera de livsfarliga hundarna. Först ska Bengt Ericsson sammanställa statistiken, antalet angrepp mot människor från hundar av typen kamphund men även av andra hundar. Därefter är det meningen att Rikspolisstyrelsen ska sammanställa en instruktion i hur man ska handlägga bitska och farliga hundar. Den kommer att gälla alla möjliga hundar, samtliga hundraser.
Och just det ser jag med tillförsik att det gäller ALLA hundar OAVSETT ras, då problemet ligger betydligt mer hos hundägaren än hunden. Jag ser verkligen fram emot att så småningom få ta del av den utredningen, och när en förhoppning om att den inte skall gå samma öde till mötes som Hundansvarsutredningen och bara bli ett papper med text som göms undan i en låda i ett låst skåp någonstans på Rikspolisstyrelsen.
Banta din hund utan medicin!!
Allmänt koppeltvång - ett nederlag!
Se i stället till att polisen får ökade befogenheter att beslagta farliga hundar. Se till att de omdömeslösa och inkompetenta hundägarna får kännbara straff.
Kommunstyrelsen i Malmö sköt i går upp beslutet om koppeltvång på alla offentliga områden inom kommunen. Men det kommer med säkerhet vid nästa möte, då man närmare utrett kraven på munkorg som alternativ för de aggressiva hundarna. Ett koppeltvång för alla hundar är egentligen ett stort nederlag för myndigheterna. I stället för att skärpa sanktionerna mot misslyckade hundägare, tvingas nu alla Malmös hundar gå kopplade. Det vore ungefär som att förbjuda biltrafik på alla motorvägar pga att vissa bilägare inte följer hastighetsbegränsningen på 110.
Min 9-åriga Chines Crested Dog Powder Puff (Rider), skulle om vi bodde i Malmö, vilket vi turligen inte gör alltså behöva vänja sig vid koppel, något han knappt haft alls de senaste sex, sju åren. Så är det förstås för de flesta seriösa hundägare med väldresserade djur. Det är lätt att förstå skälen till koppeltvånget. Förra året anmäldes ett 90-tal hundöverfall i Malmö, riktade mot människor och mot andra hundar. Flera resulterade i svåra skador, i några fall bets småhundar ihjäl. Var tionde patient på plastikkirurgen är biten av hund. Men det är oacceptabelt att så lite gjorts för att komma åt de ofta kriminella och missbrukande ägarna till hundar, dessutom väldigt ofta av raser som ses som kamphundar.
I tre år har en statlig utredning om ändrad lagstiftning mot oansvariga hundägare legat i malpåse. Den var klar redan 2003, remisserna hade skickats in, men handläggningen bromsades upp därför att man ville skriva en gemensam lag för både hundar och katter. Och lösspringande katter var mycket svårare att hantera. Så alltihop dammade igen. Nu lovar regeringen att sätta fart på arbetet och särbehandla hundfrågan. Den viktigaste förändringen är att polisen får betydligt större befogenhet att beslagta hundar.
Moderaterna i Malmö föreslår ett totalförbud mot kamphundar. De som redan finns, är registrerade och inte har gjort något kan få vara kvar, men några nya vill man inte tillåta. Svenska Kennelklubben är tveksam. "Skulle några raser förbjudas väljer "uppfödare" och "ägare" nya raser och "kombinationer", resonerar man. Också här en oacceptabelt uppgiven hållning. Som om polisen skulle strunta i exempelvis alla skattebedrägerier med hänvisning till att bovarna ändå bara hittar på nya knep att lura till sig pengar.
Det här är ett hundägarproblem, inte ett rasproblem, hävdar Kennelklubben och hänvisar till oseriös, okontrollerad avel och valpar som säljs på nätet till odugliga och samvetslösa hundägare, framför allt i storstäderna. "Ett aggressivt beteende är sällan genetiskt betingat, utan har oftast uppstått genom felaktig fostran, hundhållning och/eller dressyr", skriver Kennelklubben på sin hemsida.
Om man nu tycker att det är så besvärligt att förbjuda pitbullterrier, amstaff och andra klassade kamphundraser, så kan man ju förbjuda ägarna att äga hund. Det går på ett ut, befriar oss från överfallen på oskyldiga djur och människor. Det lär väl inte rädda Malmös väluppfostrade hundar från koppeltvånget. Men det blir i alla fall lugnare och känns lite mera rättvist.
Föreläsning av Anders Hallgren i vår
Anders anses vara världens första hundpsykolog och den som har grundlagt och utvecklat hundpsykologin. Han har skrivit ett 25-tal böcker i ämnet och även utbildat andra hundpsykologer både i Sverige och utomlands. Anders som i grunden är humanpsykolog har i 40 år ägnat sig åt hundpsykologi och är Sveriges främsta auktoritet vad gäller inlärningspsykologi.
Flertalet i dag verksamma instruktörer och hundpsykologer bygger sin verksamhet på lärdomar som de inhämtat från Anders.
Datum: Onsdagen den 24 januari 2007.
Plats: Södra Latins aula, Skaraborgsgatan 14 (Södermalm), Stockholm.
Tid: Kl 19.00-20.30 föreläsning, efter en kortare paus frågestund med Anders till kl. 21.30.
Kostnad: 190 kr.
Anmälan och betalning: Anmälan sker genom betalning till BG: 5937-5923.
Glöm inte att ange ditt namn!
Välkommen med frågor och funderingar till
Karin Strandberg
E-mail: karin (at) dogma.nu
Mobil: 0708-618985
Läs mer >>>>>
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Föreläsning med Anders Hallgren
Onsdagen den 25 april 2007 kl 18.45
kommer Anders Hallgren till Enköping och föreläser om Hundens psykologi - och hundägarens.
Biljettpriset 250:-, inkluderar kaffe och kaka i pausen.
UB Good Dog, mobil: 070-485 34 51 eller e-post: ub@ubgooddog.com
Läs mer >>>>>
Bantningspiller för hundar godkänt i USA
I dagen Aftonblad stod det att läsa:
Minskar aptiten – tillverkas av stort läkemedelsbolag
Väger din tax max? Är din boxer en tjock en och din dobermann allt för trind och grann? Eller har din lab helt enkelt för mycket flabb?
Räddningen är snart här: ett bantningspiller för jyckar.
Nyligen godkänt i det stora landet i väster.
Det amerikanska läkemedelsverket FDA godkände på fredagen det första kända bantningspillret för hundar, som kallas Slentrol och tillverkas av läkemedelstillverkaren Pfizer.
Mellan 20 och 30 procent av alla amerikanska jyckar är överviktiga, och i Sverige är situationen minst lika illa.
Enligt statistik från Folkhälsoinstitutet är 30 procent av alla svenskar (människor) överviktiga och, ja, hunden är ju det djur som står närmast människan, sägs det. Sålunda överraskar det kanske inte att veterinärer på de svenska djursjukhusen bedömer att drygt 30 procent av alla svenska hundar är överviktiga.
Problemen med feta hundar är inte bara estetiska. En fet hund kan drabbas av samma besvär som en överviktig människa: problem att andas, diabetes, utslitna leder och förstås minskad rörlighet.
Den nya medicinen Slentrol är endast avsedd för hundar och ska ej tas av vare sig människor eller andra överviktiga husdjur, understryker FDA. Vanliga biverkningar är diarré, uppstötningar och – tappad aptit.
---------------------------------------------------------
Otroligt ruskigt om hundägare har blivit så till mans slöa att de inte ens längre orkar motionera sina hundar. Att många hundar idag lever ett allt för understimulerat liv i psykisk mening med allt för lite mental aktivering är i sig ett allvarligt problem, om vi hundägare nu även ska låta våra hundar må dåligt även fysiskt och sedan istället förlita oss på preparat så tycker jag att det kanske är dags att tänka över om man verkligen har tid att ha hund.
Även djurskyddsinspektörer har sina fläckar
– När det nu är två fall kan det bli aktuellt, säger polisinspektör Hans Björner.
Arbetsgivaren, Sundsvalls kommun, tycker att det som hänt är mycket olyckligt.
I gårdagens Dagbladet berättade Alexander Forsbom och Lars Tjärnberg hur de blivit attackerade och bitna av Gunilla Ekbergs hundar. Båda har gjort polisanmälan och nu inleds förundersökningen.
Delad utredning
Utredningen delas i två delar. Den brottsliga där alltså Gunilla Ekberg, i värsta fall, riskerar åtal och fällande dom.
– Sedan har vi en annan del där ägaren kan få föreläggande om åtgärder när det gäller hundhållningen. Det kan exempelvis bli kopplingstvång eller tvång att ha munkorg, säger Hans Björner.
Lagen om tillsyn av hundar ger också tillstånd att avliva hundar som ”visar benägenhet att bita människor eller hemdjur”.
– I det här fallet vet vi inte om det är samma hund som gått till angrepp mot båda, säger Hans Björner.
I gårdagens Dagbladet sade Gunilla Ekberg att det handlade om otur, att det var privat och inte hade med hennes jobb att göra.
Oklara åtgärder
Hennes chef, Stig Johansson, säger att det inträffade är olyckligt och känsligt eftersom Gunilla Ekberg är just djurskyddsinspektör.
– Hon jobbar med att bedöma andra människors djurhållning, så visst kan det bli så att hennes trovärdighet ifrågasätts. Men hon har inte sagt något till mig om det här så nu vill jag, i första hand, höra hennes version, säger Stig Johansson.
Om arbetsgivaren kommer att vidta några åtgärder är alltså oklart. Gunilla Ekberg får fortfarande vara Sundsvalls kommuns ansikte utåt i hundhållning.
Missbruk av fyrverkeripjäser
Åter igen har det varit nyårsafton och många hundar har blivit rädda för smällare. Därför kommer vi på eRBe hundblogg självklart följa nedanstående fråga
_________________________________________________
Skriftlig fråga 2006/07:442
den 5 januari
Fråga
2006/07:442
av Helene Petersson i Stockaryd (s)
till justitieminister Beatrice Ask (m)
Smällandet runt nyår har eskalerat och förbudet mot mindre smällare med enbart knalleffekt som infördes för några år sedan har man lyckats kringgå. Tillverkarna sätter nu knalleffekten på en liten raket i stället, vilket innebär att det först tjuter och sedan smäller. Fyrverkerier på rätt plats och vid rätt tillfälle är festligt och det är inte min vilja att sådana fyrverkerier ska förbjudas. Men i och med att polisen har ytterst små möjligheter att hålla koll på smällandet finns behov av att ytterligare se över lagstiftningen. För äldre människor med svagt hjärta, för krigsdrabbade flyktingar och inte minst för våra husdjur, främst hundar, är smällandet traumatiskt. Det finns dessutom stora skaderisker både vad gäller personer och egendom vid avskjutning av fyrverkerier. Särskilt därför att det i många fall sker efter förtäring av alkohol.
I dagsläget finns en lag som förbjuder köp av fyrverkeripjäser för ännu inte fyllda 18 år, en lag som också uppenbarligen är lätt att kringgå. Det är helt enkelt för lätt att få tag i fyrverkerier. Föräldrar eller andra vuxna tar ofta inte sitt ansvar utan förser alltsomoftast minderåriga med pjäser. Det kanske är dags att revidera rådande lagstiftning och se om det generellt ska vara tillåtet för privatpersoner att köpa fyrverkeripjäser över huvud taget. Tillstånd skulle i stället ges till organisationer, företag eller kommuner eller i vissa speciella fall privatpersoner som efter tillstånd har att hantera pjäserna och användningen av dem under ordnade former. Ett tänkbart sätt att skärpa fyrverkeritillsynen är att inköp generellt ska vara tillståndsprövat.
Jag vill fråga justitieminister Beatrice Ask vilka åtgärder hon ämnar vidta för att motverka det skadliga missbruket av fyrverkeripjäser.
Husdjur - en del av vardagen
Allt fler svenskar skaffar sig husdjur. Ökningen ställer krav på stadsplanererna, som både måste ta hänsyn till de boendes önskemål om att kunna umgås med djur men också till ett omfattande regelverk kring allergirisk och renhållning. I äldre tider var husdjuren en självklarhet i människors vardag.
Under medeltiden kändes stanken från Stockholm på långt håll. Staden var som en stor bondby, med husdjur av alla slag på gårdar och i gränder.
Den medeltida stadsbebyggelsen kan liknas vid mindre bondgårdar med fähus och förråd, avträde och stekarhus inne på de trånga och mörka bakgårdarna. Djuren var en del av livet; överallt såg man dem, hörde man deras läten och kände man lukten av dem.
Lösspringande svin, robusta hästar, argsinta hundar, jamande katter och pipande möss hörde till vardagslivet i staden. Och där fanns kor, får, getter, höns och gäss. Mer udda inslag var tama kajor som bands med ett snöre om foten och en eller annan burfågel, kanske en steglits eller en papegoja.
Blod, exkrement, djurhår, löss, loppor, skabb och inälvsmask ordade man inte så mycket om. Somligt kunde till och med vara nyttigt. Både djurblod och exkrement användes som läkemedel och att vara helt lus- och loppfri betraktades som en omöjlighet. Kvinnorna hade till uppgift att varje kväll avlusa sig själva och övriga familjen.
För att hålla kontroll på större ohyra hade husmödrarna hjälp av katter. Det hette att ”hundin skal thiäna herran ok katthin frwune”. Tamkatten kom till Norden för ungefär 1500 år sedan och ersatte den husorm som man tidigare haft boende i matförråden. Liksom råttorna hotade mössen stadens många magasin och bodar.
Man kände stanken av stad på långt håll, vare sig det var en normalstor med cirka 500 invånare eller Stockholm med sina omkring 6 000 vid slutet av 1400-talet. Även om husdjuren var betydligt mindre till storleken än i dag var det trångt. Avskräde och latrin samlades i högar på torg och i gränder eller tömdes i vattnet.
När Stockholm var nyetablerad fick husdjuren ströva tämligen fritt men allt eftersom staden växte blev djurhållningen mer reglerad. Svinen fick vara kvar på Stadsholmen (nuvarande Gamla stan) fram till påsk, sedan skulle de ut på bete. Enligt 1436 års privilegiebrev hade staden rätt att nyttja bland annat Åsön (nuvarande Södermalm) och Sicklaön som betesmark för djuren.
Inför vintern var man tvungen att minska djurbeståndet samtidigt som det var nödvändigt att fylla på förråden – det blev dags för den stora slakten. För sin försörjning var stadsfolket också beroende av leveranser från omlandet och kusterna i form av slaktdjur, torrfisk, spannmål, rotfrukter och ägg. Till Stockholm kom dessutom en del sjöfågel, mestadels änder av olika slag, från skärgårdens fågelfängare.
Foderbristen under vintern var ett problem. Träden runt städer och byar hamlades och fick därmed ett mycket karaktäristiskt utseende. Kvistar, löv och insamlat hö användes som vinterfoder, ibland även lök och bönor. Kreaturen svältföddes ofta och följden blev att korna sinade. Men då som nu var det förbjudet att svälta ett djur till döds.
För att skydda trädgårdar och tomter från de kringströvande husdjuren användes flätgärdesgårdar. Lämningar av sådana har man hittat vid arkeologiska utgrävningar. Flätgärdesgården tar lång tid att göra och användes därför för mindre markytor. Särskilt viktigt var det att skydda ingången till kyrkogården, annars kunde lösspringande grisar ta sig in och böka bland gravarna.
I städerna fanns både tamhöns och gäss. Jämfört med dagens fjäderfä var de medeltida hönsen små och varierade mycket i utseende. En tupp hade ungefär samma storlek som vår tids höna.
Höns var generellt vanligare än gäss – men fler gåsben än hönsben har hittats vid utgrävningar i till exempel Lund, Sigtuna och Uppsala. Det kan dock vara svårt att osteologiskt skilja på tama och vilda gäss; bland de efterlämnade benen kan alltså finnas ett visst inslag av grågås.
De egna hönsen hölls till stor del för äggproduktionen även om stadsborna också kunde köpa ägg och fågel på torget. Kyrkliga institutioner och hovet fick leveranser utifrån. Stock-holms slott, som fungerade som en stad i staden, hade egna fjäderfän, liksom andra husdjur.
Gässen slaktades traditionellt på senhösten. Seden att äta gås vid Mårtensmäss (11 november) växte fram just under medeltiden.
Man hade stor nytta av gässen. Gåsägg var en läckerhet och vingpennorna togs tillvara som skrivpennor och pilar. Gåsfett användes i stället för smör och till olika salvor. En blandning av gåsfett och vitlök ansågs bra mot öronvärk.
Även mer udda fjäderfän fanns på sina håll. Enligt Olaus Magnus skall det till exempel ha funnits påfågelsavel vid många senmedeltida gårdar i Syd- och Mellansverige, det bistra klimatet till trots.
Det allra första namnet på Riddarholmen i Stockholm var Kidaskär. Get- och fårägare rodde ut kiden för att de skulle få gå på grönbete på ön. I dag när man tar söderleden är det knappt att man anar vattnet och det finns inte många grässtrån kvar på ön.
Att man hade får på taken ser man på Olaus Magnus träsnitt. Om staden blev belägrad och man därmed inte kunde släppa ut djuren på bete överlevde fåren åtminstone någon vecka eftersom de kunde beta av gräset på taken. Men hur vanligt det var med takbetande får vet vi inte.
Kronan intresserade sig tidigt för fåren på grund av ullproduktionen. Gustav Vasa bestämde under 1500-talet att får skulle importeras från utlandet. De inhemska fårens ull var för grov för att kunna användas till finare ylletyger, så kallat kläde. Kungen ville ersätta tygimporten med svensk produktion.
Fåren var dubbelt produktiva – förutom ullen gav de mjölk och av fårmjölken gjorde man ost. Fårens mankhöjd låg runt 60 centimeter. De gav cirka 20 kilo kött vid slakt. Dagens lamm ger cirka 14 kilo kött.
Östsvenska får var hornlösa, åtminstone enligt de kalkmålningar som finns i till exempel Tensta kyrka i Uppland, medan artfränderna i västra Sverige hade horn. I stockholmstrakten var djuren mindre än på andra håll.
Getter var inte lika vanliga i städerna. Arkeologerna hittar oftare getben i samband med olika hantverk som garveri och benhantverk än i slakt- och matavfall. Även getter mjölkades. Olaus Magnus skriver att särskilt östgötarna tillverkade mycket getost och att den var berömd för sin goda smak.
De medeltida svinen hade inte mycket gemensamt med vår tids skära fläskberg. På bevarade kalkmålningar kan vi se att grisen var raggig och hade ett långt tryne, höga ben och upprättstående öron. Äldre galtar kunde ha långa betar.
De äldsta fynden av tamsvin i Sverige är från sen stenålder, cirka 4 500 år gamla. Bönder och stadsinvånare fick sannolikt ofta jaga sina halvvilda utegångssvin med pil och båge. Fynd av svinskulderblad har ofta märken efter skottsår, ibland till och med läkta sådana.
Svinens andel av husdjursstocken var högre i städerna än på landsbygden. De fungerade delvis som ”renhållningsarbetare”, de åt vad de kom åt, ofta matrester och avfall. Samtidigt konkurrerade de i viss mån med människorna om födan.
I Stockholm fick endast husägare ha svin. Antalet reglerades inte, men man var tvungen att hålla djuren inne om nätterna. Det var inte tillåtet att ha dem på vinden eller i källaren och inte heller fritt på gatan. Svinen skulle vara i grisburar eller stior om vintern och efter påsk skulle de tas ut på malmarna. Här mötte stadskreaturen den vilda naturens djur. Olaus Magnus skriver på 1500-talet i sin Historia om de nordiska folken att de allvarligaste hoten vid betesgång var varg och björn. Skallgång mot dessa djur föreskrivs i flera lagar från 1200-
talet.
Kanske var det rädslan för att förlora sina grisar som en del husägare höll dem kvar i staden även under sommaren. Detta kunde dock få förödande konsekvenser. De djur som påträffades innanför murarna under sommarhalvåret fråntogs ägaren. Ibland fick stadens råd ta till särskilt hårda metoder. I ett så kallat burspråk från den 25 juni 1485 heter det att de svin som ingen äger eller vill kännas vid ska märkas, ”… swa ath badin öranen skulo skiäras aff huart swineth …”. Grisarna skulle sedan föras ut på bete och tillföll efter rötmånaden fogden och staden.
Det var de speciella bosättningsförhållandena i Stockholm som tvingade fram de här åtgärderna. I de flesta städer ute i landet kunde svinen hållas på gårdarna inne i staden, men sommartid drivas ut på bete utanför tullarna var dag. Så var det till exempel i Uppsala ännu under 1800-talet. I Arboga omtalas 1467 en ”svina stighe” där svin sannolikt har letts ut och in ur staden.
Svinen användes endast som köttproducenter. I högre grad än andra djur slaktades de när man var i behov av fläsk. Benmaterial från städer visar att man inte så sällan kalasade på spädgris. Det var förmodligen smågrisar som självdött, så kallade störtade kultingar.
Svinens mankhöjd låg mellan 60 och 70 centimeter. De gav cirka 30 kilo kött vid slakt. Dagens grisar ger redan vid sex månaders ålder 80 kilo fläsk.
Maria Vretemark har i sin avhandling Från ben till boskap funnit att det från år 1250 endast är nötboskapen som ökar i andel. De var på grund av sin slaktvikt (cirka 100 kilo) det viktigaste husdjuret generellt i landet. Men köttet var kanske ändå inte det primära, det kan ses som en produkt man fick på köpet när djuret inte förmådde arbeta, mjölka eller kalva mer. Den medeltida kon mjölkade mellan 500 och 600 kilo per år. Dagens kor ger i genomsnitt 8 000 kilo mjölk per år.
De kastrerade handjuren, oxarna, var överlägsna hästarna som dragare och vid transporter av tunga varor. Handeln med oxar och oxkött var mycket betydelsefull och transportkostnaderna kunde hållas nere genom att djuren förflyttade sig själva.
Korna har allt sedan vikingatid till 1800-talet genomgående varit små jämfört med dagens kor. Forskare har också kunnat konstatera en viss storleksminskning hos kor under medeltiden, från cirka 108 till cirka 104 centimeter. Det fanns kor i stockholmstrakten som bara hade en mankhöjd på 96 centimeter. Minskningen kan ha berott på den ringa tillgången på foder. Samtidigt var små djur lättare att hantera. Kanske valde man också ut mindre tjurar till betäckning för att spara kornas ryggar.
I Stockholm fick endast husägare ha kor och då endast en. Om hyresgäster höll kreatur och blev avslöjade fick både hyresgästen och värden betala böter. Dessutom blev hyresgästen fråntagen sitt djur.
Nötboskapen stod bunden i bås. Arkeologiska fynd visar att korna bands runt halsen med träklavar som bestod av ett bågböjt trä som hölls ihop av en låsplatta. Koskrapor finns bevarade från medeltiden. Den är inte lika vass som en hästskrapa och användes för att ta bort smuts och träck.
Då liksom nu hade man problem med olika insekter som bromsar och flugor. Olaus Magnus skildrar hur de stackars korna blev angripna av närgångna maskar och larver och hur herdarna fick tända bål av ”tjärhaltig fur”. Det finns också exempel på att man smorde in korna med ister för att hålla lössen borta. I flera svenska bevarade mirakelberättelser kan man läsa om hur man bad för djuren, lovade offergåvor med mera, vilket tyder på att de skattades högt. Här ett exempel ur Gregorius mirakelsamling från 1400-talets Stockholm där en bonde i ett förtvivlat ögonblick lovar att skänka en värdefull ko för sin hustrus räkning:
”En bonde vid namn Olov i Länna socken, Uppsala stift, hade en hustru, som var så förfärligt uppsvälld, att skinnet brast över nästan hela hennes kropp. Han avgav gråtande ett löfte till minnesbilden av Herrens korsnedtagning och lovade att offra en ko för sin hustrus räkning, om hon blev frisk igen. Hon började genast tillfriskna och blev alldeles frisk, men den utlovade kon använde de på annat sätt. Kvinnan råkade då inom kort ut för samma sjukdom igen. Tvingad av sjukdomen förnyade han sitt löfte, och när hustrun blivit fullständigt botad, infriade han frommare vad han lovat.”
Tamhästar har funnits i Sverige sedan yngre stenåldern. De var, enligt de arkeologiska fynd som gjorts, ännu under vikingatiden relativt små och grova. Under senmedeltiden påbörjades arbetet med att få fram stora stridshingstar som kunde bära ryttare med tung rustning. Men bonden och stadsinvånaren var förmodligen mer intresserad av en småvuxen, senig häst som inte var så dyr i drift. En stridshingst på 1360-talet kunde kosta så mycket som 140 mark, medan en vanlig häst gick på 17 mark.
Åkare i Stockholm bodde ute på malmarna. Det blev för smutsigt och trångt att ha dem inne i staden. Stallen tog stor plats och hästarna drog med sig ohyra av olika slag. Åkaren fick inte heller ha sin vagn stående vare sig på torget eller nere vid hamnarna. Vagnen skulle stå utanför hans port.
Hästar stod i bås och bands med grimmor. Från Helga Lekamens gilles räkenskaper i Stockholm kan vi läsa att gillets häst skoddes en till fyra gånger om året, lite beroende på hur mycket den användes. I januari–februari köptes en ny hästskrapa på den stora marknaden – Distingen – i Uppsala. Att köpa en ny hästskrapa årligen tyder på att gillets häst skulle hållas i ett gott skick. Skrapan, som var rektangulär och försedd med taggar, var till för att befria ryktborsten från smuts men många gånger användes den nog direkt på hästen.
Att sköta hästar var ett utpräglat mansarbete. Hästarna fick hö, oftast bättre hö än korna, samt korn. En större ridhäst kunde få fyra, fem kilo korn om dagen om den reds hårt. Vanliga arbetshästar fick ytterst sällan säd, men att man var mån om sina hästar visar seden att ge just arbetshästar säd till jul. Denna sedvänja går tillbaka till 1300-talet.
Hästar finns avbildade på allt från ryttarsigill till kyrkomålningar. I Storkyrkan i Stockholm finns dessutom monumentet »Sankt Göran och draken» från 1489, av många ansedd som den förnämsta medeltida skulpturgruppen av trä i Nordeuropa. Kanske är det också det första svenska hästporträttet vi ser här, nämligen Sten Sture den äldres stora apelkastade stridhingst. Hästen har Stens vapen, tre sjöblad, inbränt som ägarmärke högt upp på länden.
Hästen var det enda husdjur som under medeltiden ökade sin vuxenvikt, men den vägde sällan mer än 350 kilo. Mankhöjden varierade mellan 120 och 145 centimeter. Dagens häst har en mankhöjd på 150–170 centimeter.
Vi kan urskilja åtminstone fem olika hundtyper i Norden. Knähund, mjöhund (vinthund), jakthund, vallhund och gårdvar (vakthund). I källorna kan vi läsa att knähundarna skattades högst. För att räknas som knähund skulle hunden vara så liten att en manshand kunde omsluta dess hals.
Långhåriga knähundar klipptes ibland för att de skulle ge intryck av ett heraldiskt miniatyrlejon, precis som pudlar än i dag ibland klipps i ”lejonklippning”. Knähundar var inte bara en kuriositet. De bars omkring eller låg i sängarna som levande värmedynor. Birgittinnunnorna var dock förbjudna att ha sådana hundar – de ansågs uppväcka lättsinne!
I östgötalagen står att läsa att småhundarna ibland kunde vara riktigt aggressiva och ägaren var tvungen att svära på att de aldrig bet någon i benet. Om den heliga Katarina berättas att hon under en resa räddats från våldgästande män genom att ”eth lithit köffrän” (knähund) skrämt dem från platsen.
Städernas borgerskap föredrog småväxta hundar. Precis som på landet varnade gårdvarar för tjuvar och bränder. Vissa hundar höll vakt vid förrådshus och kyrkor. Många herrelösa hundar strök omkring bland husen. Bundna hundar omtalas sällan.
Byrackorna livnärde sig på allt möjligt, på as och avskräde. I det svenska rådets berättelse från 1521, som skildrar händelserna kring Stockholms blodbad, kan man läsa att de avrättades kroppar skulle ligga kvar på torget för att hundarna skulle få sitt.
Stadslagen från mitten av 1300-talet berättar om vilket straff som gällde om en hund bet en man. ”Nu biter hund en man; då lämne ägaren ut hunden eller böte sex örar.”
Mot hundbett ordinerades bland annat nässlor sammanstötta med koksalt. Man kunde också ta lite av hundens hår och lägga på såret.
Hunden är troligtvis det djur som först blev domesticerat, enligt nya rön skedde det för cirka 100 000 år sedan. Under vikingatiden hade hunden haft en hög status. Det hände att den begravdes med sin herre. Med kristendomen kom en orientaliskt influerad syn på hunden, den sågs som ett ovärdigt djur. Med tanke på alla hund-tillmälen som fanns förstår man att denna nedlåtande syn var vanlig.
Trots föraktet var hunden älskad. Det ser man i bevarade bokillustrationer där det påfallande ofta förekommer avbildade hundar. Och om Sankt Rochus (de pestsjukas skyddshelgon) omtalas att när han blivit pestsmittad och flytt ut i vildmarken fick han hjälp av en ängel och en hund som kom med bröd till honom.
Ofta hade hundarna korta, tvåstaviga namn som Brakki, Luska, Porsi, Ruska och Stutti.
Magnus Erikssons stadslag och landslag från mitten av 1300-talet kan vi läsa om husdjurens betydelse, till exempel vilka straff som utgår för den som tjuvmjölkar någon annans får, get eller ko eller dödar någon annans djur. Stadslagen tar också upp samma bestämmelser som landslagen vad gäller kreatur som skadar annans kreatur.
Stöld av levande djur var skamligt och räknades som full tjuvnad. Straffet var hängning i galgen. I juni 1477 erkände Mårten Jönsson, bödel från Åbo, att han stulit en ko från Ingvar Djäkne i Bägersta söder om Stockholm. Mårten dömdes till döden.
En föraktfull benämning för just kreaturs- eller slakttjuv var gortjuv, efter fornsvenskans gor som betyder tarminnehåll, avfall. En som nått botten av sitt förfall är ”den förlorade sonen” när han stjäl från gödsvinen, avbildad i Södra Råda kyrka i Värmland. Den hullingförsedda piskan viner över tjuvens rygg medan svinen belåtna ser på.
Man får anta att en hungrande mage ofta låg bakom sådan stöld. Ett annat tilltag för att stilla hungern var att äta förbjuden mat, till exempel häst, hund eller katt. Det var den katolska kyrkan som med stöd i Bibeln bannlyste sådan föda. I städerna var det svårt att äta hästkött utan att det märktes, men på landet fortsatte man i smyg.
Ett allvarligt brott och en svår synd var tidelag, könsumgänge med djur. I Stockholm dömdes 1477 en man till döden genom bränning för att han på detta sätt tillfredsställt sina sexuella behov. Tilltaget betraktades som naturvidrigt men var inte helt ovanligt under äldre tid. Den äldsta bestämmelsen i nordiska lagar rörande detta brott säger att den som begått tidelag med något kreatur och blivit tagen på bar gärning ska bli nedgrävd levande i jorden tillsammans med djuret. Att djuret också skulle dödas handlade om att man ville utplåna minnet av gärningen.
För medeltidsmänniskan var naturen vild och skrämmande. Djur som björn, varg och lodjur kunde komma farligt nära bebyggelsen. Uppe vid galgbacken hörde man korpar och andra kråkfåglar skrika och skräna där de kretsade runt galgen för att få sig ett skrovmål.
Innanför stadens hägn, i Stockholm mur och pålkrans, kunde man känna sig någorlunda trygg. När kon mjölkats av husfrun eller pigan och grisen, hästen och fåret fått sitt kunde familjen samlas runt matbordet. I det bleka ljuset från eldstaden och med ljudet av en skällande hund eller en jamande katt gick man till sängs och vaknade inte förrän tuppen gol nästa morgon, grannen bankade på porten för att tala om att grisen rymt eller kanske av att en råtta helt obekymrat sprang över täcket …
Gudrun Wessnert är författare och museilärare, verksam vid Stockholms medeltidsmuseum.
Att läsa: I medeltidens Stockholm Göran Dahlbäck 1989; Jordbruket under feodalismen, 1000–1700 Janken Myrdal, 1999; Från ben till boskap – kosthåll och djurhållning med utgångspunkt i medeltida benmaterial från Skara Maria Vretemark, 1997.
Artikeln var publicerad i Populär Historia nr 5 2000