eRBe-bloggen

Ensamhetsproblem

Ett vanligt problem för hundägare är att deras hund inte kan koppla av och känna sig trygg då den blir lämnad ensam eller då någon speciell person lämnar den. Ofta handlar detta inte bara om att hunden har svårt att koppla av, utan hunden visar väldigt ofta mycket kraftiga symtom på oro, stress och stark ångest.

Kerstin Malm skriver i sin bok om separationsångest att det finns undersökningar som tyder på att minst 10-15% av hundägarna i Sverige upplever att deras hund har problem med just ensamhet. Min egen erfarenhet från privatträningar, utredningar och hundkurser talar om c:a 20-25 %, men det finns säkert ett stort mörkertal.

Att göra en exakt uppskattning av antalet hundar som lider av ensamhetsproblem är väldigt svårt, p.g.a. att det i många fall är så att hundägaren inte upplever det som ett problem förrän hunden visar påtagliga och besvärliga symtom. Hunden kan uppvisa såväl oro som ångest över att bli lämnad ensam utan att hundägaren tar notis om det överhuvudtaget. Det kan bero på hur man bor. Om det inte finns grannar i närheten som klagar eller om hunden inte förstör något hemma, kan hundens problem pågå länge utan att hundägaren ens upptäcker det.

Hundar med separationsångest

Studier har visat att valpar, från ungefär 3 veckors ålder, blir mycket stressade om de placeras i en främmande situation utanför valplådan, utan tiken och sina syskon. Efter 7 veckors ålder avtar stressnivån, men valpar som inte har upplevt någon separation före 9: e eller 12: e veckan blir mer stressade första gången, än valpar i samma ålder, som tidigare separerats vid något tillfälle.

Slabbert & Rasa kom 1993 fram till att valpars hälsa påverkas negativt om separation från tiken sker vid 6 veckors ålder. Vi vet inte riktigt om så sker för att valpen skiljs från tiken eller om det beror på att den lämnar uppväxtmiljön/valplådan. Ur en biologisk synvinkel borde inte valpar i en ålder efter 3-4 veckor bli väldigt stressade om de periodvis skiljs från tiken, åtminstone inte under naturliga former. Varghonan lämnar sina valpar mellan 2-18 h dagligen när valparna är 3-4 veckor. Vargungar som litar till tiken eller andra vuxna flyr till nästet om fara hotar, och börjar inte följa flocken förrän tidigast vid 10-12 veckors ålder. Resultat baserat på vilda djur indikerar att det är att lämna den invanda miljön snarare än tiken, som orsakar stressen.

Hunden är ett socialt grupplevande djur som kan uppleva påtvingad ensamhet som mycket jobbig. Man har funnit ett samband mellan valpar som lämnas ensamma mycket som små och som senare får problem med separation från sin ägare. Det kan visa sig genom att de uträttar sina behov inne, biter sönder inredningen eller väsnas. Den direkta anledningen verkar vara att de lämnats ensamma alldeles för mycket i för ung ålder, innan de blivit trygga i hemmet och vana vid att vara ensamma. Det finns också andra orsaker som kan bidra - stort socialt beroende hos en del hundar, stark känslomässig bindning till ägaren, tidiga dåliga erfarenheter av uppbrott och otrygghet.

Hundar är individuella och uppvisar en mängd olika beteenden vid oro och ångest. Det vet man genom att man har gjort undersökningar där man har studerat hundar med ensamhetsproblem, såväl med att videofilma hundarna som att stå utanför och höra dem, eller att se att de varit destruktiva då man återkommer till hunden.

Bidragande faktorer

Separationsångest kan uppträda hos hundar med ett avvikande arvsanlag för beroende. Även traumatiska händelser i en ung hunds liv kan öka sannolikheten för att en hunds alltför stora beroende av sin hundägare utvecklas. Några av de bidragande orsakerna till detta kan vara alltför tidig separation från mamman, berövande av trygghet tidigt i livet, en plötslig förändring av miljön (nytt hem, ny ägare), en förändring i hundägarens liv, en långvarig eller permanent frånvaro av en familjmedlem (skilsmässa, död, barn som lämnar hemmet) eller en ny familjmedlem (barn, valp).

Andra bidragande faktorer som kan försvåra hundens ångest vid separationer är:

• att hunden är för lite sysselsatt med lugna lämpliga aktiviteter.
• att hunden sysselsätts för mycket med stressande aktiviteter som boll- och pinn-kastning.
• att hunden är ensam i oregelbundna perioder, ibland hela dagar, ibland inte alls.
• att man kommer hem och går igen efter en kort stund (lunchproblematiken).
• att hunden får för lite samvaro och gemenskap under dagen.

Hundens beteende vid separation

Hundar som lider av separationsångest reagerar något olika. Några hundar uppvisar bara ett enstaka beteendeproblem medan andra kan uppvisa flera olika. Många hundar kan känna på sig när deras ägare tänkt lämna dem ensamma och blir oroliga och ivriga redan innan hundägaren hunnit gå iväg. Hunden kan börja ranta efter hundägaren från rum till rum, gnälla, skaka eller tom bli aggressiv då hundägaren ska ge sig ut genom dörren.

Hundens stressnivå blir som högst inom 30 minuter efter att den blivit lämnad och det är vanligtvis då mest skada sker. Hundar med separationsångest försöker ofta krafsa och gräva vid dörrar eller fönster i ett försök att följa med sin ägare. Något annat som är vanligt är att hunden börjar bita på föremål i hemmet.

En del hundar med separationsångest kan urinera eller t.o.m. defekera i sin ägares säng eller på annan olämplig plats såsom t.ex. i vardagsrumssoffan eller husse/mattes älsklingsfåtölj. Även gnällande, ylande och skällande en längre period är mycket vanligt förekommande. Vissa hundar kan bli deprimerade och kommer inte att äta eller dricka så länge deras matte/husse är borta.

Detta är speciellt skadligt om hundägaren är borta för en längre period, såsom t.ex. sjukhusvistelse. I sällsynta fall kan hunden få diarré, kräkas eller bli självdestruktiv genom att bita sig själv, t.ex. på tassar eller överdrivet slickande efter att ha blivit lämnad ensam. De flesta hundar som påverkas av att bli lämnade uppvisar ett ovanligt ihållande och upphetsat hälsande då ägaren kommer hem igen.

Enligt Kerstin Malm kan dessa beteenden delas in i olika grupper då hunden:

• visar oro eller rastlöshet, t.ex. springer runt i hemmet, är uppe i fönstret, leker jaktlekar, flämtar, bäddar, krafsar på golv/mattor/dörrar.
• biter, river och sliter sönder föremål och inredning hemma, t.ex. skor, kläder, möbler, tapeter och dörrar (ofta en fortsättning efter beteenden ovan).
• väsnas på olika sätt genom att gnälla, skälla och/eller yla.
• förorenar inomhus genom att urinera och/eller defekera på golv eller i sängar och möbler.

Separationsångest hos hund handlar om rädsla eller att hunden ogillar att bli isolerad vilket ofta resultat i icke önskvärda beteenden. Separationsångest är en av vanligaste orsakerna till beteendeproblem hos hund.

Eftersom hunden är ett socialt djur, är det normalt för en valp att skapa starka band till sin mamma och sina kullsyskon. När en valp blir separerad från sin flock, blir den ganska snabbt fäst till sina nya ägare. Underförstått innebär detta att hund och hundägare skapar starka band med en tillitsfull relation viket är grunden för ett bra, hälsosamt band mellan hundägare och hund. En hund som är osjälvständig och mycket inriktad på samarbete med människan kan vara i riskgruppen. Ofta bygger problemet på att det finns ett ömsesidigt starkt känslomässigt beroende mellan hundägare och hund, och när en hund blir alltför beroende av sin nya flock, kan detta resultera i beteenden som kan ge hundägaren problem. Det är inte helt ovanligt att beroendet blir knutet till en viss person. Vanliga raser som har dessa problem är bl.a. vallhundar, fågelhundar och hundar som tränas mycket i lydnad, även aktiva hundraser kan uppvisa beteenden såsom jaktlekar etc. t.ex. jakthundar, polarspetsar, samt vissa vinthundsraser.

Det finns alltså många beteendeproblem associerade med separationsångest såsom t.ex. att hunden gör ifrån sig inomhus, destruktivt beteende, överdrivet skällande och gnällande, depression, och hyperaktivitet. Dessa beteenden kan även vara symptom på andra problem. Men, om de icke önskvärda beteendena framförallt uppstår vid hundägarens frånvaro, sker relativt snabbt efter att hundägaren lämnat hunden ensam och hunden uppvisar ett överdrivet och ihållande hälsande då hundägaren kommer hem så kan man säga att det sannolikt är separationsångest som är det som utlöser hundens beteende.

Om beteendet har fortgått en längre period, trots att hundägaren varit noga med ensamhetsträning kan man misstänka att det finns något bakomliggande medicinskt problem, varför man innan man ger några träningsråd bör hänvisa till veterinär för en fullständig veterinärundersökning.

Annat man självklart måste ta reda på innan man hänvisar till veterinär, är tidigare träningsmetoder, eftersom det inte är ovanligt att hundägare tolkar hundens beteende i mänskliga termer, såsom att hunden är trotsig eller vill protestera mot att man lämnat den ensam. En sådan tolkning från hundägaren leder tyvärr oftast till att hundägaren försöker bestraffa bort hundens beteende, när han/hon kommer hem och upptäcker att hunden har förstört saker eller förorenat inomhus.

Här är det viktigt att förklara för hundägaren att hunden har uträttat sina behov, gjort sönder något eller fört oväsen inte beror på att den vill protestera, utan att det är tydliga tecken på att den är otrygg eller på annat sätt inte mår bra då den är ensam.

Behandling

Vid ensamhetsproblem är det mycket viktigt att göra en gedigen helhets-analys innehållande bl.a. inlärningsanalys, stressanalys m.m. Detta då det finns en mängd olika orsaker och riskfaktorer som gör att det i varje enskilt fall kan behövas olika åtgärder och behandlings- eller träningsprogram.

Några vanliga metoder för att komma tillrätta med beteendet är att straffa hunden genom att sätta den i en bur eller ren lydnadsträning. Dessa metoder är riktade mot problemets beteende, men tyvärr inte mot problemets orsak. Genom att ignorera orsaken till problemet, kan ett icke önskvärt beteende helt enkelt bytas ut mot ett annat då hunden söker efter att få utlopp för sin ängslighet.

Dessutom så är straff som metod vid separationsångest troligtvis kontraproduktiv, då det endast kommer att öka hundens oro inför att bli lämnad ensam. Därför är bestraffning inte någon godtagbar metod att rekommendera för behandling av separationsångest.

För närvarande är den bästa och mest accepterade metoden för att behandla separationsångest planerade avvikelser. Denna metod innebär att gradvis vänja hunden att vara ensam genom att lämna den många, men korta stunder varje dag. Eftersom hunden reagerar kort efter att hundägaren lämnat hunden (inom 30 minuter), ska hunden bara vara ensam en mycket kort stund i början (kanske bara några sekunder) för att säkerställa att hundägaren kommer tillbaka innan hunden hunnit bli orolig. Innan hundägaren kan utöka tiden måste han/hon vara säker på att hunden inte blir stressad. Hundägaren måste därför vara mycket uppmärksam på möjliga stressymptom och säkerställa att hunden inte uppvisar ett ovanligt ihållande och upphetsat hälsande.

Här gäller att man successivt utökar frånvaron med en minut i taget i inledningen av ensamhetsträningen. Efter att ensamhetsträningen har nått 30-minutersgränsen kan tiden utökas med längre intervaller (5-10 minuter). När man väl kan lämna hunden för 1,5 timme, brukar man kunna lämna hunden även för längre perioder.

Viktigt att tänka på när man lägger upp ett behandlings- eller träningsprogram är att hunden absolut inte får vara ensam överhuvudtaget under träningsperioden, förutom just vid träningstillfällena. Hundägaren måste bli medvetande om att det kan handla om en lång period på flera månader, ibland ända upp till ett halvår innan hunden kan lämnas ensam någon längre tid.

För att i möjligaste mån undvika att hunden blir orolig bör hundägaren göra såväl lämnandet som återkomsten så tyst och händelsefattig som möjligt. Hunden ska inte få någon som helst uppmärksamhet då han/hon lämnar hunden och går ut genom dörren. Hunden ska inte ges någon uppmärksamhet vid återkomsten varför ägaren inte ska belöna sin hund vare sig med klappar, godis eller berömmande ord. Överdriven uppmärksamhet innan man lämnar hunden och när man kommer tillbaka ökar hundens orolighet och gör det inte lättare för hunden, vilket många hund-ägare tror. Ett sätt för hundägaren att börja med ensamhetsträning med en hund som lider av separationsångest kan vara att ta hjälp av hundens egen associationsförmåga.

Hundägaren kan vid de första korta sekundernas frånvaro t.ex. låta TV eller radio stå på, eller lämna ett tuggben eller liknande till hunden, innan han/hon går ut genom dörren, för att få hunden att förknippa detta med att husse/matte snart är tillbaka. Men, det är mycket viktigt att dessa "hjälpmedel" inte är något som hunden redan har associerat med orolighet. Har man tidigare lämnat TV eller radio på och hunden uppvisat oro så har ju hunden redan förknippat detta med oro.

Ibland används lugnande medel för att dämpa hundens oro. Oftast används detta på hundar med svår separationsångest eller när hundägaren helt enkelt måste lämna hunden ensam för en längre period än vad hunden är van vid. Användandet av lugnande medel kan göra att hunden klarar av att vara ensam en längre period utan att uppvisa några symtom på orolighet, men i de flesta fall erbjuder lugnande medel i sig sällan någon långvarig lösning på problemets orsak och borde användas i kombination med et behandlingsprogram för beteendemodifiering.

Om man ska ge en hundägare ett behandlingsprogram som innebär användande av lugnande medel borde detta genomföras i samarbete med en veterinär för rätt dosering. Idag kan DAP användas istället för lugnande medel, men det är ännu något oprövat, och själv har jag på de hundar jag haft med separationsångest haft såväl framgång med DAP likväl som inget resultat alls.

I svåra fall kan hundägaren bli tvungen att göra hunden mindre beroende av sig själv. Detta kräver att hundägaren mer eller mindre ignorerar hunden under en period, ibland upp till tre veckor. Detta kommer inte att påverka bandet mellan hundägaren och hunden men det kommer att minska hundens extrema beroende och tolerera hundägarens frånvaro utan att hunden blir orolig. Att ignorerande sin hund kan vara svårt, därför ar det viktigt att få hundägaren att hålla i minnet att resultatet är en mer hälsosam relation mellan hund och hundägare, där hundägaren kan lämna hunden ensam utan att den uppvisar några beteendeproblem är målet med att ignorera hundens uppmärksamhetsbehov.

Förebyggande

När valpen eller den nya hunden anländer, är det viktig att undvika situationer som kan uppmuntra och utveckla ett överdrivet beroende. Hunden ska sakta vänjas vid att bli lämnad ensam. Detta kan man förebygga genom att inte konstant låta valpen/hunden följa efter när man går från ett rum till ett annat, låt inte hunden springa med in på toa etc. titt som tätt. Gör helt enkelt hunden mindre beroende av att alltid vara med.

Ta på ytterkläder för att efter en stund ta av dem igen. Träna på andra signaler som hunden kan reagera på. Det kan vara att skramla med dörrnycklarna eller med hundens koppel eller något annat som hunden brukar reagera på. Gör man detta ofta utan att det innebär att man verkligen går iväg kommer hunden så småningom att märka att det inte är särskilt obehagligt att hundägaren tar på ytterrocken, vilket gör att en hel del i ensamhetsträningen redan är vunnet.

Utrymmet vid separationsångest kan också ha betydelse. Lagom är bäst. Det är viktigt att poängtera att man ska undvik att stänga in hunden på alltför litet utrymme. Hunden ska inte lämnas i en bur, hage eller liknande när den är ensam en längre stund. Samtidigt klarar många hundar av det bättre om de inte är för stora ytor: Lagom kan vara exempel kök + hall och där ska man inrätta en lugn hörna där hunden ska tycka om att vara och känner sig trygg vid.

Tänk även på förebyggande av stressnivån - om hunden får springa och rasa mycket varje dag kan den ha för stort behov av aktivitet och klarar inte att varva ned. Se därför till att hunden får rasa ut och leka med andra hundar ett par gånger i veckan, men inte jämt och ständigt.

Låt hundägaren ge den långa stunder av vila utan uppmärksamhet och kombinera promenader med mental träning - typ sökövningar, inlärning samt olika problemlösningar.

Sammanfattning

Om du misstänker att hunden lider av separationsångest är det viktig att åtgärda problemets orsak så snart som möjligt. Tyvärr är det så att många hundägare tror att detta är ett problem som kommer att växa bort av sig självt med tiden. Sanningen är dock tvärtom, med tiden blir problemet allvarligare och allvarligare och om inte ett behandlingsprogram med beteendemodifiering påbörjas relativt direkt, brukar dessa problem ofta sluta med omplacering eller avlivning. Något som är viktigt att komma ihåg är att få hundägaren att förstå att hundens beteende inte är för att jävlas med hundägaren, även om det emellanåt kan kännas såt! Hunden lider helt enkelt av separationsångest, vilket kan lösas med ett behandlingsprogram. Prognosen för återhämtning är utmärkt om hundägaren är villig att lägga ner tid på att träna ensamhetsträning med sin hund.

Referenser

• Voith, Victoria L. et al,1985. Fears and Phobias in Companion Animals. The Compendium on Continuing Education for the Practising Veterinarian, Vol. 7, No. 3.
• Borchelt, Peter L et al. 1985 Fear of Thunder and Other Loud Noises. The Compendium on Continuing Education for the Practising Veterinarian, Vol 7, No. 3.
• Voith, Victoria L., Borchelt, Peter L THE FEARFUL DOG: Easing Its Fright.
  (Gaines / Veterinary Learning Systems)
• McElroy, Susan C , ANIMALS AS TEACHERS AND HEALERS (New Sage Press)
• Serpell, J (red, 1995): The Domestic Dog: its evolution, behaviour and interaction with people. Cambridge University Press. ISBN 0521 42537 9
• Scott, J P & Fuller, J L (1965): Genetics and the social behavior of the dog. University of Chicago Press.   (Även nyutgåva med titeln Dog behaviour. The genetic basis. )
• Malm, Kerstin, 2005, Rädsla och separationsproblem hos hundar.

För ca ett halvår sedan blev jag tillfrågad om att skriva en artikel om mjuk hundträning. Efter denna förfrågan har jag sugit en hel del på den karamellen och funderat på vad mjuk hundträning egentligen innebär, såväl betydelsen för oss instruktörer som för hundägaren. Efter mycket funderande och nerklottrande av en hel del tankar och funderingar kring detta så kom jag fram till att diskussionen angående hårda eller mjuka metoder i dagens hundvärld blir väldigt skev.

Många tar för givet att en hundägare som tränar med hårda metoder bestraffar sina hundar med fysiskt våld, likväl som många tar för givet att en hundägare som tränar med mjuka metoder mutar sin hund med köttbullar, nästan så att hunden själv blir till en levande köttbulle. Vidare finns vanföreställningen att det inte ingår i de mjuka metoderna att straffa sin hund, men att det är ett måste om man tränar med hårda metoder.

På olika hundforum runt om på Internet kan man läsa att en person som tränar hårt mycket väl kan rappa till sin hund med kopplet, brotta ner den när den inte gör rätt, eller träna ligg genom att antingen trycka ner hunden eller använda »koppel-under-foten«-metoden och rycka ner hunden, medan en »mjukis« tycker detta är hemska metoder och istället försöker locka bort sin hane från steken på bordet med hjälp av köttbullar etc.

Nu tror jag inte att hundvärlden är riktigt så svart eller vit, vare sig för oss som kallar oss »mjukisar« eller de som kallar sig hårda. Jag tror att det finns en stor grå-zon och att många som tränar mjukt ibland är hårda - likväl som de som tränar hårt faktiskt emellanåt är mjuka. Straff används många gånger för att markera när en hund gör fel, av såväl »mjukisar« som »hårdingar". Helt enkelt för att sätta gränser för vad hunden skall lära sig att man inte får göra.

Många gånger är det nog så att vi »mjukisar« föraktar hårdingarna för att de straffar sina hundar. Men frågan är om inte även vi gör det då och då - och ska man titta på det ur rent psykologisk synpunkt så är kanske den stora skillnaden att vi »mjukisar« straffar våra hundar psykiskt medan »hårdingarna« straffar mer fysiskt. Ibland kan jag faktiskt till och med fundera på om inte en del av de bestraffningsmetoder vi »mjukisar« använder t.o.m. kan vara värre än de fysiska straff visa »hårdingar« använder.

Ur ren psykologisk synvinkel kan jag ibland fundera om inte t.o.m. mina egna metoder är värre än »hårdingens«.

Nu tror jag i och för sig att de flesta av oss »mjukisar« tränar våra hundar med positiv förstärkning (belöning), men många gånger är det nog också så att vi uppfostrar dem med bestraffningar. Dagens diskussion vad gäller hård hundträning kontra mjuk hundträning handlar väldigt ofta bara om den fysiska hunden - att hård hundträning med ryck i koppel kan ge nackskador osv.

När jag påstår att även vi »mjukisar« många gånger använder oss av bestraffningar menar jag att vi ofta utnyttjar oss av det som ibland skulle kunna kallas psykiska straff. Det är bestraffningar som ingen direkt kan se att hunden blivit utsatt för, eftersom de inte kan ses utanpå. Det kan i många fall röra sig om bestraffningar som i hundens ögon mycket väl skulle kunna uppfattas som betydligt mycket grymmare än vad en fysisk bestraffning skulle göra.

Många av oss som använder mjuka metoder när vi uppfostrar våra hundar använder ignorans (ignorera en hoppande eller bitande hund), utfrysning (om hunden beter sig oacceptabelt stäng in den, putta bort den etc.), avbrytande (om hundens lek går överstyr, avbryt).

Många anser att detta inte är att bestraffa hunden, men då ska man kanske betänka hur en människa som blir utfryst på jobbet känner sig efter ett tag. Ibland undrar jag om inte jag själv (om min chef av en eller annan anledning var sur på mig) hellre skulle ta en örfil av honom och att det sedan var över i jämförelse med att han varje gång jag såg honom skulle vända sig om och helt frysa mig ute från gemenskapen med mina arbetskamrater. 

När jag inför den här artikeln kollat en hel del olika frågespalter och diskussionsforum för hundar har jag kommit att fundera på i vad mån hundägare egentligen söker nya kunskaper eller om de bara går in på olika diskussionsforum just för att diskutera, testa och provocera. Det finns ju egentligen i hund-Sverige idag så otroligt mycket samlade erfarenheter och kunskaper att inhämta i såväl hundböcker, men framförallt på Internet.

Internet är en otrolig kunskapskälla om man söker kunskap om olika nya träningsmetoder och etologiska och psykologiska aspekter inom hundträning, men dessa lyser oftast totalt med sin frånvaro på Internets olika diskussionsforum för hundägare. Där verkar det mer handla om att hålla en diskussion levande mellan mjukt och hårt. I vilken mån de någorlunda erfarna hundägarna på dessa diskussionsforum överhuvudtaget är beredda att ta sina egna kunskaper under omprövning, när de stött på problem med sin hund, är näst intill omöjligt att få reda på efter att ha besökt dessa forum. Även om det händer så är det tyvärr en väldigt liten bråkdel.

Personligen tror jag att vi s.k. »mjukisar« skulle ha lättare att nå fram med vårt budskap om »mjuk« hundträning om vi istället fokuserade på att vi använder oss av positiv förstärkning (belönar rätt beteende) samtidigt som vi erkänner för oss själva att vi bara är mänskliga och faktiskt även korrigerar våra hundar. Många gånger tror jag att man [SKA] använda rätt metod på rätt individ vid rätt tillfälle, vilket gör att man blir mer öppen för olika lösningar på hundens beteende och därmed har lättare att anpassa träningen utifrån såväl hunden som hundägarens behov. Vad detta innebär är självklart olika från individ till individ, men att vi alla korrigerar våra hundar emellanåt är lika självklart som att vi tillrättavisar våra barn då de har gjort något fel.

Korrigering har fått en otroligt negativ klang, framför allt bland oss »mjukisar«, och man kan alltid diskutera varför, hur och när. Man kan vända och vrida på detta i all oändlighet för att kalla det för något annat, men likväl kvarstår faktum att vi gör det emellanåt. Som jag ser det är korrigering inte någon egentlig bestraffning, utan mer ett sätt att leda hunden på rätt spår. Men för att det ska fungera är det några olika kriterier som måste till för att detta ska ge det av oss önskade resultatet.

Först och främst måste vi och hunden ha en bra relation, så att både vi och hunden känner en obruten trygghet med varandra. Vi måste vara otroligt tydliga och absolut tvärsäkra på att hunden har förstått vad det är vi vill innan vi försöker ge oss in i bekräftelseperioden. Misslyckas vi med detta är det ju inte hunden som är dålig utan vi som är dåliga hundtränare som gått för fort från förklaringsperioden till bekräftelseperioden. Och då är det bara att träna mer på det vi vill att hunden ska göra/klara av. 

Fysiskt våld med smärta ska vi självklart inte använda oss av vid något enda tillfälle - det är ett riktigt misslyckande som hundtränare - och påvisar endast att vi försöker skylla våra egna tillkortakommanden på hunden. Alltså: smärta får aldrig förekomma vid korrigering. Riskerna är alldeles för stora, och även om det faktiskt trots allt verkar fungera på vissa hundar så kan man inte låta bli att ta med de rent etiska aspekterna av det hela.

Att en nybliven eller oerfaren hundägare har svårigheter att se skillnad mellan tillrättavisning och fysisk bestraffning, det kan jag mycket väl förstå, men att så många hundtränare praktiserar och lär ut fysisk bestraffning. anser jag är oförlåtligt. Det lättaste sättet att komma till rätta med detta är nog att vi "mjukisar" erkänner att även vi korrigerar/tillrättavisar våra hundar, att mjuk hundträning inte innebär att våra hundar ser ut som levande köttbullar, att vår hundträning inte är någon slags fri hunduppfostran och att vår hundträning inte betyder att hunden får göra precis som den vill.

Ibland undrar jag hur förhållandet mellan hundägare och hund ser ut runt om i Sverige. I många familjer fungerar säkert hundägandet helt smärtfritt utan några som helst komplikationer över huvudtaget. På en del håll har hunden dock utvecklats på ett sätt som hundägaren absolut inte önskat. Kan det bero på ägarens alltför vänliga omsorg och behandling av hunden? Man kan fundera på hur hunden uppfattar att få förmåner som mat, godis, bästa platsen, "muta" för att åstadkomma något etc. Man skulle mycket väl kunna se det som att man gett hunden exakt de förmåner som egentligen bara är en flockledare förunnat. Under alla år med hundproblemsutredningar har jag stött på många hundägare som satt sig själva i en position, där hunden bestämmer. Du får svårt att hantera hunden vid kloklippning, rengöring, inte kan de ta matskålen eller någonting överhuvudtaget från hunden, hunden bestämmer vart de ska gå på promenaderna, han gör utfall mot såväl andra hundar som människor osv. Hunden lyder egentligen bara på sina egna villkor.

Det är en lärares uppgift att se till att eleverna är motiverade för utbildningen. All träning och inlärning går lättare om man är glad till mods och har ett öppet sinne. Det läste jag i någon av barnen skolkalendrar, och det stämmer ju faktiskt väldigt bra även i hundträningen med sin hund. Det vill säga vi ska självklart belöna fram det beteende vi vill ha och då hunden utför beteendet ska vi lägga ett ord/tecken till det. Den som har erfarenheter från klickermetoden känner igen sig. Hunden tycker om att lyckas av två skäl, dels får den belöning och dels får den se en glad husse/matte. Utbildarens huvuduppgift är att ge positiv energi till elever och belöna deras framsteg. Små steg i logisk ordning där varje delmål belönas.

Nå vad händer då om eleverna/hunden tröttnar? Då bör man som lärare fundera på vad som blev fel. Tröttheten är ett tecken på, att vi är dåliga hundtränare och att vi har hållit på alldeles för länge. Det är viktigt att sluta när eleven/hunden är som mest motiverad och har lyckats. Då ser de fram mot nästa träningspass.

Alla är säkert bekanta med de två huvudlinjer som förekommer inom utbildning av både djur och människor. Den mjuka linjen där framsteg belönas och stegen tas i den takt som eleven bestämmer. En »velourpolicy« som växte fram på 70-talet för att bryta den gamla »preussiska pluggskolan«. Anders Hallgren var den främste förespråkaren. Den andra linjen innebär en återgång till 60-talet. Idag finns det tecken på att man på flera hundskolor och kurser återgår till »hårdare« träning, vilket kännetecknas av att man hamnar i bestraffningsfällan med mycket obehag och för lite belöningar, vilken i sin tur får till följd att elevens (hundens) självförtroende får sig en törn. Den blir ängslig, deppig och arbetsglädjen försvinner. Det finns ett fåtal robusta individer som tål denna hantering, men återigen får man inte glömma de etiska aspekterna.

Varför då denna återgång till »hårda tag«? Alla hundägare vill att hunden skall lyda med tanke på alla krav som samhället ställer på hundar och hundägare idag. Många av dagens naturprogram visar hur djur i naturen lever i rangordnade strukturer med alfadjur som flockledare. Vi skall i detta sammanhang tänka på att ett vilt djur som inte accepterar flockens regler alltid kan utvandra för att komma loss från sin plågoande. Även om det är en riktig grundinställning att vilda djur lever med flockledare, så innebär det en stor risk när vi människor tar på oss rollen som alfadjur. Risken ligger i att det leder det oss fel genom att vi utnyttjar maktspråk för mycket, hävdar t.ex. etolog Per Jensen professor vid Linköpings universitet. Enligt Jensen är en duktig dressör den som med genom en växelverkan mellan korrigering/tillrättavisning och belöning utbildar hunden med det bästa resultatet.

Sällskapsdjur kan hjälpa äldre att få en bättre livskvalitet. Både den fysiska och psykiska hälsan påverkas positivt. Generellt har personer som har kontakt med djur färre sömnproblem, mindre hjärtproblem och lägre kolesterolnivå. Men även den psykiska hälsan påverkas positivt. Studier visar att djurkontakt ger bland annat en förbättrad sinnesstämning, minskad stress och en minskad risk för depression bland äldre.

Ingmar Norling, vid sektionen för vårdforskning vid Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg, presenterar i sin studie En forskningsöversikt om hur sällskapsdjur kan påverka äldres hälsa och livskvalitet ett flertal forskningsrapporter som visar på djurs betydelse för äldre. Studierna visar även att effekterna är varaktiga och minskade inte när hundarna, som är de djur som oftast används inom äldrevården, togs bort.

- Har du möjlighet att ha djurkontakt när du kommer in på ett äldreboende, där andra till stor del bestämmer över dig, så är det mycket positivt för både hälsa och oberoende, säger Norling.
- Men tyvärr är chanserna små i Sverige. Vi är bland de sämsta länderna i EU på det här området, menar han. Ingmar Norling pekar även på den effekt som djur inom vården skulle kunna ha i form av minskade vårdkostnader.

Organisationen Manimalis har, på uppdrag av Sveriges lantbruksuniversitet i Uppsala, gett ut en rapport om sällskapsdjurens betydelse för människor och samhälle. Rapporten visar, precis som Ingmar Norling poängterat i sin studie, att utvecklingen går långsamt i Sverige när det gäller djur inom vården och på äldreboenden. Endast ett fåtal vårdenheter i landet har djur. Orsaken är bland annat rädsla för att djuren ska föra med sig smuts och bakterier. Men, enligt rapporten, är det ovanligt med allergier bland äldre personer, problemet är i så fall större bland personalen.

På de äldreboenden i Sverige, som använder sig av djur, ägs djuret oftast antingen av hemmet eller av någon i personalen som tar med sig sitt djur under arbetspassen. Många äldre kan till exempel ha lite svårt att gå upp på morgonen, men när det kommer in en hund i rummet en liten stund så är det oftast inga problem.

Många äldre människor får väldigt lite närhet och då får de utlopp för det behovet när de får kontakt med ett djur. Även för personalen är det positivt med en hund på arbetet, det blir en roligare vardag, man får små avbrott i springandet och i det långa loppet blir det faktiskt inte mera arbete att ha hund, utan snarare tvärtom eftersom hunden ger de äldre så mycket och de känner sig inte lika ensamma.

Att det inte är så vanligt att vårdhem och äldreboende har djur i Sverige, beror på att det generellt är ganska pressat i vården i dag. Hade personalen bara haft lite mer tid att sätta sig ner och tänka, så hade man troligtvis arbetat på ett helt annat sätt på många ställen.

Nu senast är det Västerås som planerar en verksamhet där de söker 30 undersköterskor till nystartat boende för äldre, enheten består av 46 lägenheter och är byggt utifrån att personalen skall kunna erbjuda stöd och service till boende oavsett behov av boendeform.

Detta innebär att enheten kommer att bestå av boendeformerna gruppboende, ålderdomshem och servicelägenheter (ca 1/3 av vardera). Enheten kommer att drivas utifrån en djur och naturprofil. Profilerna skall genomsyra samtliga delar av verksamheten. Granne med det nya boendet ligger Eriksborgs ålderdomshem. Med visionen "Alltid bästa möjliga möte" ska personalen tillsammans med den boende skapa en meningsfull vardag. 

Hela verksamhetsidén utgår från den boendes behov och önskemål och möjliggör delaktighet i alla beslut som påverkar den enskildes liv. Personalen ger stöd och omvårdnad - så att den boendes tilltro till sin egen förmåga stärks - med respekt för den boendes integritet - så att den boende trivs och känner trygghet.

De som flyttar in på det nystartade boendet kommer att erbjudas att ta med sig sina husdjur. Med stöd från olika samverkanspartners erbjuds de boende möte med djur och natur där alla sinnen stimuleras. Allt för att minnen, känslor och tankar ska väckas. De olika momenten i att sköta en trädgård och ta hand om djuren kommer också att vävas in i det dagliga rehabiliteringsarbetet.

Vi på eRBe hundblogg tycker att detta låter som en ren dröm och vi hoppas verkligen att det slår väl ut samt att andra politiker från andra kommuner med ansvar för äldrevård gör besök på detta äldreboende när det är klart, tar till sig idéerna och erfarenheterna därifrån, så att det "ploppar upp" fler demensboendeformer där man både tillåter de äldre ta med sig sina husdjur, samt att man nyttjar djurens kapacitet som hälsofrämjande.