eRBe-bloggen

Ibland undrar jag varför det ska vara så svårt att vara ärlig. För två tre veckor sedan ringde fd sambon och beklagade sig över att hon inte hade pengar och att hon inte ens tänkt åka på någon permis eftersom det var för dyrt och att hon inte hade någonstans att åka trots att jag fått veta att hon skulle ha permis i slutet av mars. Men då jag tyckte att hon då kunde passa på att komma hit och kolla alla sina saker så kom alla möjliga ursäkter för att inte kunna åka och att det var tråkigt inte ha råd åka på permis etc då hon hade tänkt åka till Södertälje för att hälsa på sina hundar.

Då blir man något förvånad när man får reda på att hon visst ska åka på permis men inte till Södertälje utan till en helt annan del av världen: Hallstahammar!

Varför så svårt tala om det? Varför så svårt vara ärlig? Varför istället inte säga som det är?

Ja det vart en hel del frågor det och tyvärr kommer de ju att vara obesvarade för all framtid har jag förstått nu. Förnuftet säger mig att det är lika bra att vi går skilda vägar men tyvärr finns det något som heter känslor och känslor är tyvärr i avsaknad av allt vad förnuft heter.

Jag älskar henne fortfarande och gråter i stort sett dagligen över alla hennes lögner. Lever i någon slags förnekelsefas över att det är slut och har inte den ringaste aning om hur jag ska ta mig ur detta med livet i behåll. Även om det hjälper att gå till kurator och prata om allt och inget så känner jag mig bara totalt tom inombords utan mitt livs stora kärlek trots att hon var konstant otrogen mot mig i fyra långa år.

Som sagt förnuftet säger en sak men känslorna en annan. Är det någon därute som kan förklara hur man får allt onda att göra mindre ont? Någon som vet hur man kommer vidare? Denna någon skulle jag i såfall så innerligt vilja möta och samtala med.