eRBe-bloggen

Många jämför dagens bloggande med gårdagens samtal man förde med vänner, bekanta och familj över köksbordet eller de samtal man förde med sina arbetskamrater på kaffe- resp. lunchrasten. Till viss del kan jag nog hålla med dessa samtidigt som jag faktiskt kan se bloggandet som en fara i sig då man väl egentligen för att bli läst borde blogga varje dag.

Samtidigt kan jag känna att om jag skulle blogga varje dag, om jag egentligen inte har något vettigt att skriva, i sig skulle innebära att bloggandet blev relativt tråkigt för läsaren, samtidigt som det skulle innebära att man skulle få försaka så mycket annat.

Personligen så bloggar jag bara då det är något jag reagerar på, annars påverkar jag hellre hundhållningen i Sverige genom att föra just samtal öga mot öga med såväl politiker som med mina medmänniskor, kursdeltagare, instruktörskollegor och så vidare.

Nu senaste tiden vad gäller hund har jag mestadels fört samtal med politiker inom såväl kommun som landsting och riksdag för att försöka få till en förändring vad gäller bidragen till service- och signalhundar, ett bidrag som i sig skulle bli en ekonomisk vinst för samhället, då denna kostnad är försvinnande liten i förhållande till vad alla assistenter och ledsagarservice med mera kostar varje år.

Just nu under sista månaden i valrörelsen har vi därför legat väldigt lågt med bloggandet och i stället varit på så många politiska möten som möjligt för att påverka våra politiker i rätt riktining.

Sedan dök nyheten upp om hunden som bet en liten flicka och där det började diskuteras om de hundar som bitit ett barn per automatik ska avlivas. Jag har förståelse för att man i första läget svarar JA på en sådan fråga, men om man tänker efter lite längre vad det i praktiken innebär blir jag mer tveksam. Detta pga att alla hundar kan bli aggressiva, och att det på sätt och vis är ett naturligt beteende av hunden. Det handlar mer om uppfostran från hundägarens sida. Om en sådan hund avlivas, utan någon annan påföljd kommer det sannolikt innebära att hundägaren strax därpå skaffar sig en ny hund, och om den hunden får samma uppfostran som den tidigare, är det troligen bara en tidsfråga innan samma fenomen uppstår med även den hunden.

Av just den anledningen har vissa tidningar återigen aktualiserat frågan om hundkörkort. Där är vi på eRBe hundblogg också väldigt kluvna, för frågan är vilka som ska ha rätten att utfärda detta "körkort" och hur det ska efterlevas. Tänk en familj med två vuxna och tre barn, vem eller vilka ska ha hundkörkortet? Måste alla ha körkortet? Vad händer om en i familjen inte lyckas få sitt hundkörkort? Innebär det då att den familjen inte ska få ha hund? Vad händer om en ensamstående som har hundkörkort träffar en ev. partner som inte har hundkörkort? Ska de då kunna få bli sambo, eller måste den nye partnern först ha sitt hundkörkort innan de får flytta ihop?

Som sagt är det många frågor som måste besvaras innan man kan svara ett enkelt JA eller NEJ på en så allmänt ställt fråga som "Tycker du att man bör införa allmänt hundkörkort?" - Här måste ju frågeställaren precisera betydligt mycket mer hur detta skulle se ut, samtidigt som i alla fall jag skulle vilja ha svar på mina frågeställningar innan jag svarade.

Dessutom tror jag att de som skulle se till att skaffa sitt hundkörkort är de som redan idag sköter sig, medan de som missköter sig, knappast skulle skaffa hundkörkortet, utan fortsätta ha hund i alla fall, antingen genom att helt strunta i regeln om hundkörkort eller genom att helt enkelt skaffa hunden genom en bulvan.

Rätta mig om jag har fel!