Alla dessa experter!!!
Inom "hunderiet" finns det experter och tyckare, jag själv är förvisso inget undantag, som har "tips och idéer" om hur man ska göra för att bli en bättre hundägare.
I bokhandeln finns det hyllvis med "hund-förstå-sig-på-böcker" där du kan lära dig hur du både ska förverkliga dina mål och vad du ska ha för mål och samtidigt bli den hundägare du egentligen vill vara. Det är bara att välja lämplig "guru" och metod från utbudet. De stora hundtidningarna sprider sina idéer och kloka råd. Det är inte lätt att våga tro på sig själv.
Att umgås med hund är enligt mig inte en fråga om att "välja uppfostringsmetod" och sedan hålla sig till den, det är inte att troget följa en lista med aldrig så finurliga "tips och råd". Att umgås med hund är också att vara utlämnad åt alla dessa "experter" som alla har delade meningar, att som hundägare vara utlämnad åt sina misslyckanden.
Kanske är det det verkliga hundägardilemmat - att vi egentligen vet hur vi vill göra och hur vi vill ha det med våra hundar. Men antingen vågar vi inte tro att det är rätt - utan att för säkerhets skull, först få det bekräftat av en "expert". Eller också orkar vi helt enkelt inte med att bry oss. Därför känner vi oss som dåliga hundägare, vi kanske t.o.m börjar tro att vi "förstör" vår hund på sikt. Kraven, samhällets förväntningar och massutbudet av goda och dåliga råd tror jag är det största hotet mot att våga tro på sina egna lösningar och idéer.
Vi måste helt enkelt ha rätt att få vara "halvbra" hundägare, ja t.o.m "dåliga" hundägare ibland, vi måste ha rätt att "misslyckas", att göra bort oss, vi måste ha rätt att få umgås på våra villkor. Vi måste våga tro på att det är bra, att det trots allt är bättre för en hund att få vara älskad av en ofullkomlig, men levande människa (en sådan som jag!) än att vara "uppfostrad" av en "perfekt" hundägare.
Att respektera hunden som individ innebär inte att alltid låta hunden göra som den vill. Det innebär att försöka "förstå" sin hunds behov av självtillit. Men vad ska man då tillåta hunden att göra? Ja, det är här normerna kommer in. I umgänget mellan hund och människa måste vi ha vissa spelregler. Det viktiga är att de inte är för många, för invecklade och att vi inom familjen resonerar oss fram till dem tillsammans och att vi sedan hjälps åt med att upprätthålla dem. Vilka spelregler som ska gälla för just din hund är det bara du som kan avgöra!
Normer får aldrig "skrämmas in i hunden"! Hur konsekventa ska vi då vara? För en hund är det säkert en trygghet att veta att "spel-reglerna" ser ungefär likadana ut från dag till dag. Men lika lite som det finns någon millimeterrättvisa här i världen, lika lite tror jag på någon millimeteruppfostran.Normer, regler och principer är nog bra, men de kan nog aldrig vara likadana för alla hundägare. Ibland måste vi trots allt lita mer till vår intuition och vår känsla mer än till någon "experts" uppgjorda regler.
Att verkligen satsa tid, engagemang, arbete och känslor för att bygga upp en fungerande gemenskap med ömsesidig respekt kräver mod, sociala uppoffringar, och att man är beredd till ovanliga lösningar. Även om "experterna" och "tyckarna" anser att det är fel. Det viktiga är att man når de resultat man själv har valt.
Det kräver att man orkar och vill anta en sådan utmaning. För en utmaning är det att arbeta med annorlunda metoder, framförallt om det är ens egna och de går stick i stäv mota alla olika experters åsikter.