Ibland är lyckan kort.....
.......och ibland är den ännu kortare!
Skrev i mitt inlägg igår vid halvnio att julafton trots allt som hänt blev relativt lyckad. Det var då det. Ca tio minuter en kvart efter att jag skrev det så ringde sambon från anstalten och jag märkte genast att något var annorlunda mot vanligt och att det inte skulle bli ett av de vanliga samtalen där hon talade om hur mycket hon saknade mig, eller saknade att vara hemma på julafton.
Skrev i mitt inlägg igår vid halvnio att julafton trots allt som hänt blev relativt lyckad. Det var då det. Ca tio minuter en kvart efter att jag skrev det så ringde sambon från anstalten och jag märkte genast att något var annorlunda mot vanligt och att det inte skulle bli ett av de vanliga samtalen där hon talade om hur mycket hon saknade mig, eller saknade att vara hemma på julafton.
Trots ett 60 tal brev sedan början på augisti där hon hela tiden pratat om en nystart och att hon vill att vi ska behålla lägenheten, vilket jag hittills gjort, trots att det varit oerhört jobbigt ekonomiskt att få det och gå runt, ett antal kort där hon t.o.m friat och velat att vi skulle gifta oss så småningom efter att hon kommit ut. Ett flertal brev där hon sagt att hon vill att vi tillsammans ska gå i familjeterapi under hennes fängelsevistélse till augusti 2009 så kom nu dråpslaget:
"Jag vill inte fortsätta" - Nu vill ja ta en dag i taget. Jag har full förståelse för om det är det hon vill, men då borde hon ha sagt det direkt istället för att hela tiden tjata om terapi, giftermål, förlovning och om hur mycket hon älskar mig. Det hade varit betydligt mycket ärligare om hon sagt det från början att hon tvekade eller något åt det hållet.
Så det var verkligen en mycket uppskattat "julklapp" jag fick av henne. Något som tyvärr gjorde att början på julafton som började i dur sedan ganska så snabbt övergick i moll. Men nu vet jag i alla fall vad jag har att rätta mig efter, så nu kan jag börja leta efter en ny lägenhet i Eskilstuna, komma närmare mina barn och därmed även alla mina vänner och avsluta kapitlet i mitt liv som kretsat kring henne och hennes otrohetsaffärer de senaste fem - sex åren.
Så även om det känns moll just nu så känner jag nog att det är rätt trots allt och något som kommer göra mig gott i slutändan, så livet senare kan fortsätta i dur.
Någorlunda jul trots allt
Trots allt som hänt och med sambon frånvarande och utan yngsta sonen omhändertagen, varför jag helt plötsligt skulle sitta själv på julafton, så blev julen trots allt en strimma hopp i allt elände. Helgen före julafton kom näst yngste sonen och stannade kvar till julafton, dagen före kom även yngsta dottern och äldsta sonen och alla vart kvar till julafton kl. 15 då de två yngsta åkte och fira jul med sin mamma, medan den äldste blir kvar några dagar till över mellandagarna.
Jag och näst yngste sonen hann även åka och hälsa på yngste sonen dagen före jul och lämna alla hans julklappar, det var otroligt skönt att få träffa honom och se att han trots allt mådde bra och trivdes hyfsat där han är.
Nyåret är jag ju själv ledig bägge dagarna så då hoppas jag att jag ska kunna åka till Eskilstuna och fira jul hos någon av alla mina vänner, men där har jag inte bestämt mig ännu, men är ju trots allt några dagar kvar tills dess.
Julafton blev trots allt en höjdpunkt vilket jag vill tacka mina barn för. De får mig att orka hålla humöret uppe. Tack än en gång
Jag och näst yngste sonen hann även åka och hälsa på yngste sonen dagen före jul och lämna alla hans julklappar, det var otroligt skönt att få träffa honom och se att han trots allt mådde bra och trivdes hyfsat där han är.
Nyåret är jag ju själv ledig bägge dagarna så då hoppas jag att jag ska kunna åka till Eskilstuna och fira jul hos någon av alla mina vänner, men där har jag inte bestämt mig ännu, men är ju trots allt några dagar kvar tills dess.
Julafton blev trots allt en höjdpunkt vilket jag vill tacka mina barn för. De får mig att orka hålla humöret uppe. Tack än en gång
En strimma ljus är lätt att blåsa ut!
Så lätt det är att åter hamna ner i djupet då man äntligen, äntligen var på väg framåt, såg en glimma av ett ljus. Så enkelt det var för soc. att blåsa ut det ljuset lagom i adventstid. Nu har grabben pratat med sin mamma i telefon och beklagat sig över att soc. försöker pumpa honom på att jag skulle ha slagit honom under hela hans uppväxt. Hur försvarar man sig mot ett sådant påstående? Som tur är har grabben så mycket pondus att han pratar om det med mamma och talar om att det aldrig har hänt. Som tur är kan ju även mamman och alla andra runtomkring som de andra barnen som bott hos oss såväl på heltid och deltid påvisa att det inte hänt.
Nu efter att jag och mamman skrev till länsrätten där vi förklarade att vi ej gått med på någon frivillig placering, så verkar det som om soc. gör precis allt i sin makt för att trycka ner vår familj ännu mer i skorna. Hur ska man orka stå emot? Vad har man att stå emot? Hur bevisar man att inget hänt då bara vi varit hemma? Vid nästan varenda möte har de försökt pressa honom att berätta att jag slagit honom. Snart orkar jag helt enkelt inte mer! Det är egentligen helt otroligt att de får bete sig hur de vill
Jag hade som jag berättat tidigare frivillig kontakt efter det som hände den 8/8, med socialsekretare och vi träffades ett par tre fyra gånger varje månad. Hade de misstänkt något sådan borde de ha gjort ett omedelbart omhändertagande direkt och inte först efter tre månader. Det verkar som att om man sägr nej och står på sig mot soc. så ska de göra allt som står i sin makt för att sänka en ännumer. Detta är ju även något som framgått av soc. allt prat med grabben och som han skickat till mig på MSN och SMS "Nu kommer de göra allt för att jag inte ska få bo hos dig någotmer". Bara att uttala sig så till grabben e skrämmande i sig.
För mig visar det en enorm efterkonstruktion för att lappa ihop sina egna misstag de gjort vid omhändertagandet som skedde den 13/11 fast beslut på det har dem först från den 28/11. Så vi får se hur vi ska kunna tackla den uppkomna situationen, men jag blir mer o mer apatisk och vet faktiskt inte vad och vilken grå sten de tar till om man går in och opponerar sig. Då tar de väl till en ännu större storslägga. Allt för att lägga hela familjen i ruiner. Deras mål verkar vara att distansera grabben helt från oss, och tyvärr verkar det ju som de lyckats ganska väl i sitt uppsåt.
Men det är formligen helruskigt att de kan hålla mer eller mindre "regelrätta förhör" med grabben utan en enda tanke på att det skadar honom! Varför försöka få en grabb att berätta något som de vill höra istället för att ta reda på fakta vilket inte borde vara så svårt, det skulle som sagt räcka att prata med mamman - vilket de inte gjort sedan slutet av oktober, med mig inte sedan början av november.
Ska mina innersta tankar fram så fattar jag inte vad vi har gjort mot soc. för att de ska få behandla oss på detta sätt. Det finns väl regler och lagar även för dem. Grabben är vårt allt, vårt gemensamma "kärleksbarn" då vi hade barn båda två sedan tidigare förhållanden, jag fyra - hon två. Som tur är har några av dem bott hos oss så jag hoppas innerligt att detta "skitsnack" rent ut sagt ska gå att bevisa att det bara är just "skitsnack". Vad de vinner på det och vad grabben vinner på det vet jag inte, men på nåt sätt ser soc. det som en vinst för honom att krossa familjen till pulveriserat damm.
Nu efter att jag och mamman skrev till länsrätten där vi förklarade att vi ej gått med på någon frivillig placering, så verkar det som om soc. gör precis allt i sin makt för att trycka ner vår familj ännu mer i skorna. Hur ska man orka stå emot? Vad har man att stå emot? Hur bevisar man att inget hänt då bara vi varit hemma? Vid nästan varenda möte har de försökt pressa honom att berätta att jag slagit honom. Snart orkar jag helt enkelt inte mer! Det är egentligen helt otroligt att de får bete sig hur de vill
Jag hade som jag berättat tidigare frivillig kontakt efter det som hände den 8/8, med socialsekretare och vi träffades ett par tre fyra gånger varje månad. Hade de misstänkt något sådan borde de ha gjort ett omedelbart omhändertagande direkt och inte först efter tre månader. Det verkar som att om man sägr nej och står på sig mot soc. så ska de göra allt som står i sin makt för att sänka en ännumer. Detta är ju även något som framgått av soc. allt prat med grabben och som han skickat till mig på MSN och SMS "Nu kommer de göra allt för att jag inte ska få bo hos dig någotmer". Bara att uttala sig så till grabben e skrämmande i sig.
För mig visar det en enorm efterkonstruktion för att lappa ihop sina egna misstag de gjort vid omhändertagandet som skedde den 13/11 fast beslut på det har dem först från den 28/11. Så vi får se hur vi ska kunna tackla den uppkomna situationen, men jag blir mer o mer apatisk och vet faktiskt inte vad och vilken grå sten de tar till om man går in och opponerar sig. Då tar de väl till en ännu större storslägga. Allt för att lägga hela familjen i ruiner. Deras mål verkar vara att distansera grabben helt från oss, och tyvärr verkar det ju som de lyckats ganska väl i sitt uppsåt.
Men det är formligen helruskigt att de kan hålla mer eller mindre "regelrätta förhör" med grabben utan en enda tanke på att det skadar honom! Varför försöka få en grabb att berätta något som de vill höra istället för att ta reda på fakta vilket inte borde vara så svårt, det skulle som sagt räcka att prata med mamman - vilket de inte gjort sedan slutet av oktober, med mig inte sedan början av november.
Ska mina innersta tankar fram så fattar jag inte vad vi har gjort mot soc. för att de ska få behandla oss på detta sätt. Det finns väl regler och lagar även för dem. Grabben är vårt allt, vårt gemensamma "kärleksbarn" då vi hade barn båda två sedan tidigare förhållanden, jag fyra - hon två. Som tur är har några av dem bott hos oss så jag hoppas innerligt att detta "skitsnack" rent ut sagt ska gå att bevisa att det bara är just "skitsnack". Vad de vinner på det och vad grabben vinner på det vet jag inte, men på nåt sätt ser soc. det som en vinst för honom att krossa familjen till pulveriserat damm.
Vilken Luciadag
Ibland kan otroligt lite här i världen ge så otroligt mycket för en människa. Att idag på Lucia veta att man skulel sitta ensam med en kopp kaffe och en gammal torr lussekatt inköpt förra veckan på Konsum gjorde inte att man direkt hade några större förhoppningar på dagen. Men att först få prata med sambon i telefon och få veta att hon mår bra och att hon under rådande omständigheter trivs där hon sitter på Hinseberg, och nu bestämt sig för att inte överklaga placeringen, vilket gör att hon sitter relativt nära hemorten och sonen som numer är placerad i Arboga, var skönt att få veta.
Än mer glädje spred sig då det helt plötsligt ringde på min ytterdörr vid 17-tiden och då jag inte väntade något besök, trodde ja det var nån sån där enträgen dörrnasare eller "behövande" tiggare som skulle sälja mig en gammal tavla eller liknande. Av den anledningen tänkte jag inte gå och öppna dörren överhuvudtaget. Det var tur att jag ändrade mig till slut för utanför dörren stod så min älskade son som jag inte sett på över en månad.
Att få känna den kärleken han visade var enorm, samtidigt som det självklart känslomässigt var jobbigt att han inte kunde stanna kvar lika länge som både han och jag hade velat. Men jag hoppas innerligt att soc. nu tillsammans med BUP kan ge han det stöd han så väl behöver nu och att vi så småningom ska kunna ha umgänge igen.
Men tack min älskade son för att du kom och hälsade på. Det värmde otroligt i vinterkylan och jag fick tack vare det lilla korta besöket åter en kraft att orka med detta trauma som hela familjen råkat ut för sedan 5 månader tillbaka. Tillsammans är vi starka och måste orka härda ut och försöka göra vad vi kan av varenda eviga dag.
Än mer glädje spred sig då det helt plötsligt ringde på min ytterdörr vid 17-tiden och då jag inte väntade något besök, trodde ja det var nån sån där enträgen dörrnasare eller "behövande" tiggare som skulle sälja mig en gammal tavla eller liknande. Av den anledningen tänkte jag inte gå och öppna dörren överhuvudtaget. Det var tur att jag ändrade mig till slut för utanför dörren stod så min älskade son som jag inte sett på över en månad.
Att få känna den kärleken han visade var enorm, samtidigt som det självklart känslomässigt var jobbigt att han inte kunde stanna kvar lika länge som både han och jag hade velat. Men jag hoppas innerligt att soc. nu tillsammans med BUP kan ge han det stöd han så väl behöver nu och att vi så småningom ska kunna ha umgänge igen.
Men tack min älskade son för att du kom och hälsade på. Det värmde otroligt i vinterkylan och jag fick tack vare det lilla korta besöket åter en kraft att orka med detta trauma som hela familjen råkat ut för sedan 5 månader tillbaka. Tillsammans är vi starka och måste orka härda ut och försöka göra vad vi kan av varenda eviga dag.
Ljus blandat med mörker
Ibland finns det sådana där dagar som blir väldigt blandade med såväl ljus som mörker och en sådan dag var det verkligen idag, då jag först fick veta att grabben mått så dåligt av saknad av mamma och pappa att han fått åka akut in till psykakuten på Västerås Lasarett. T.o.m så illa att han fick stanna över natten och åter skulle dit idag (fredag). Hur det gick vet jag inte men hoppas verkligen att det gick bra.
Äntligen kanske Soc. fattar att han behöver psykologisk hjälp för att bearbeta det trauma det inneburit för honom att hans mamma hugger hans pappa i ryggen sex gånger. Då jag under ett flertal möten med soc. påtalat att han är i behov av detta, likväl som skolan har gjort har de hela tiden sagt att det inte behövs utan att det är "bättre att vänta eftersom det redan är för mycket folk runt honom just nu". Personligen tror jag att hans trauma blivit betydligt mindre om han fått denna hjälp direkt och inte först efter fyra månader, som det nu blivit.
Att han dessutom nu vare sig fått träffa mig sedan 12/11 eller sin mamma sedean 7/11 gör ju knappast saken bättre, även om det till dags dato verkar vara så soc. tror. Att de dessutom hade lovat honom att han skulle få besöka sin mamma först den 13/11 och sedan den 21/11 - och sedan ställde in bägge dessa besök, gjorde knappast saken bättre.
Det enda som vart lite ljust idag fredag, var att mamman nu fått tillstånd att ringa såväl mig som sonen så nu har hon kunnat prata med oss båda. Tyvärr kommer det fortfarande att dröja innan grabben får träffa sin mamma då det kan ta opp till sex veckor innan besökstillstånd med mera är klart. Hoppas verkligen att de kan skynda på det hela med tanke på att det borde vara en självklarhet för ett barn att få besöka sin mamma även om hon sitter inom lås och bom.
Tack och lov hamnade hon på en öppen anstalt, så förhoppningsvis kommer framtida besök för grabben kännas bättre än det korta entimmesbesök som han fick göra då hon satt häktad. Att hon dessutom hamnade på en anstalt i närheten gör att jag kan hoppas att han får träffa henne en gång i veckan åtminstone, vilket jag försökt få soc. att gå med på men de har tyckt det räcker med max en gång per månad eller mindre. Och som sagt nu är det snart 5 veckor sedan han såg henne sist.
Hua Hua för "varje myndighet ska sätta barnets bästa i första rum i alla sina beslut"
Äntligen kanske Soc. fattar att han behöver psykologisk hjälp för att bearbeta det trauma det inneburit för honom att hans mamma hugger hans pappa i ryggen sex gånger. Då jag under ett flertal möten med soc. påtalat att han är i behov av detta, likväl som skolan har gjort har de hela tiden sagt att det inte behövs utan att det är "bättre att vänta eftersom det redan är för mycket folk runt honom just nu". Personligen tror jag att hans trauma blivit betydligt mindre om han fått denna hjälp direkt och inte först efter fyra månader, som det nu blivit.
Att han dessutom nu vare sig fått träffa mig sedan 12/11 eller sin mamma sedean 7/11 gör ju knappast saken bättre, även om det till dags dato verkar vara så soc. tror. Att de dessutom hade lovat honom att han skulle få besöka sin mamma först den 13/11 och sedan den 21/11 - och sedan ställde in bägge dessa besök, gjorde knappast saken bättre.
Det enda som vart lite ljust idag fredag, var att mamman nu fått tillstånd att ringa såväl mig som sonen så nu har hon kunnat prata med oss båda. Tyvärr kommer det fortfarande att dröja innan grabben får träffa sin mamma då det kan ta opp till sex veckor innan besökstillstånd med mera är klart. Hoppas verkligen att de kan skynda på det hela med tanke på att det borde vara en självklarhet för ett barn att få besöka sin mamma även om hon sitter inom lås och bom.
Tack och lov hamnade hon på en öppen anstalt, så förhoppningsvis kommer framtida besök för grabben kännas bättre än det korta entimmesbesök som han fick göra då hon satt häktad. Att hon dessutom hamnade på en anstalt i närheten gör att jag kan hoppas att han får träffa henne en gång i veckan åtminstone, vilket jag försökt få soc. att gå med på men de har tyckt det räcker med max en gång per månad eller mindre. Och som sagt nu är det snart 5 veckor sedan han såg henne sist.
Hua Hua för "varje myndighet ska sätta barnets bästa i första rum i alla sina beslut"
Lite ljus kommer då och då
Ibland hittar man små små ljuspunkter i livet, nästan så att man kan se ljuset i tunneln. Idag fick jag brev från sambon så jag i alla fall vet vart i Sveriges kriminalvårds avlånga land hon befinner sig, samt att hon trots alla tidigare farhågor har möjlighet att ringa såväl grabbben som mig ganska så omgående o inte först om 4-6 veckor som förutspåddes från början.
Att få brev och äntligen få veta lite kändes som ett litet ljus. Ett annat ljus är allt det stöd man fått från såväl arbetskamrater som chefer, med en enorm förståelse för att man på arbetet emellanåt känner sig något "låg". Var dag är en dag framåt och morgondagen borde inte kunna bli så mycket mörkare än dagen.
För var dag som går är det trots allt en mindre dag fram tills nästa gång man ses igen, var dag har sin egen tjusning, det är bara att man ska orka se den också. Men efter dagens brev ser jag med tillförsikt om att vi snart ska kunna pratas vid per telefon och än mer fram emot att den dagen kommer då alla besökstillstånd är ordnade så att både jag och grabben kan besöka hennepå Hinseberg.
Att få brev och äntligen få veta lite kändes som ett litet ljus. Ett annat ljus är allt det stöd man fått från såväl arbetskamrater som chefer, med en enorm förståelse för att man på arbetet emellanåt känner sig något "låg". Var dag är en dag framåt och morgondagen borde inte kunna bli så mycket mörkare än dagen.
För var dag som går är det trots allt en mindre dag fram tills nästa gång man ses igen, var dag har sin egen tjusning, det är bara att man ska orka se den också. Men efter dagens brev ser jag med tillförsikt om att vi snart ska kunna pratas vid per telefon och än mer fram emot att den dagen kommer då alla besökstillstånd är ordnade så att både jag och grabben kan besöka hennepå Hinseberg.
Så vart det med det!
Så kom då det slutgiltiga LVU-beslutet från Länsrätten att sonen är LVU-placerad. Och självklart har Länsrätten bara läst vad Soc har skrivit och spätt på i sin inlaga. Själv har jag överhuvudtaget inte fått en syl i vädret och har inte ens ännu i dag blivit kontaktad av min offentliga försvarare. Den eda som fått komma till tals i frågan är Soc. samt den advokat som Länsrätten utsett att företräda sonen.
Någonting om stödfamilj eller annat stöd från sociala myndigheter i den situation som uppkommit har självklart inte funderats över då jag som sagt inte har fått komma till tals, eftersom den inlaga som soc. lämnat in var full med lögner och påhittade datum och scenarior, något jag lätt hade kunnat bevisa om jag hade fått en reell möjlighet.
Självklart kommer jag om jag orkar att överklaga beslutet, och då hoppas jag naturligtvis att jag även ska ha kunnat få prata med min advokat före det oxå. Men en överklagan tar tid och det hemska i allt är att sonen nu berövats såväl sin mamma som sin pappa inom en så kort period som 4 månader. Att han dessutom troligen inte får ha telkontakt eller besöka sin mamma före jul o nyår tär självklart även på mig som förälder, lider verkligen med honom.
Så kul jul lär det inte bli för vare sig honom mig eller hans mamma, men jag får väl hoppas att några av mina övriga utflugna barn kommer och hälsar på om inte annat en liten stund på julafton i alla fall, så att man kanske i allt mörker kan få känna av någon form av julstämning. Som det känns just nu känns julen 2009 mer eftersträvansvärd.
Bara jag orkar stå ut med att arbeta när etta ligger över en, men måste ju i dessa tider med alla varsel vara noga med att få behålla arbetet så att man lyckas behålla lägenheten till sambon kommer ut i augusti 2009. Vore tråkigt behöva byta till en mindre lägenhet bara för att
Någonting om stödfamilj eller annat stöd från sociala myndigheter i den situation som uppkommit har självklart inte funderats över då jag som sagt inte har fått komma till tals, eftersom den inlaga som soc. lämnat in var full med lögner och påhittade datum och scenarior, något jag lätt hade kunnat bevisa om jag hade fått en reell möjlighet.
Självklart kommer jag om jag orkar att överklaga beslutet, och då hoppas jag naturligtvis att jag även ska ha kunnat få prata med min advokat före det oxå. Men en överklagan tar tid och det hemska i allt är att sonen nu berövats såväl sin mamma som sin pappa inom en så kort period som 4 månader. Att han dessutom troligen inte får ha telkontakt eller besöka sin mamma före jul o nyår tär självklart även på mig som förälder, lider verkligen med honom.
Så kul jul lär det inte bli för vare sig honom mig eller hans mamma, men jag får väl hoppas att några av mina övriga utflugna barn kommer och hälsar på om inte annat en liten stund på julafton i alla fall, så att man kanske i allt mörker kan få känna av någon form av julstämning. Som det känns just nu känns julen 2009 mer eftersträvansvärd.
Bara jag orkar stå ut med att arbeta när etta ligger över en, men måste ju i dessa tider med alla varsel vara noga med att få behålla arbetet så att man lyckas behålla lägenheten till sambon kommer ut i augusti 2009. Vore tråkigt behöva byta till en mindre lägenhet bara för att
Vad sker i livet
Många, många har nu hört av sig såväl via bloggen som via mail, telefon, sms med mera för att fråga vad det är som händer i mitt liv eftersom jag slutat blogga om hundar. Nu är det inte så att jag helt och hållet har slutat att blogga och jag kommer att ta upp mitt hundbloggande då jag fått lite krafter åter.
På frågan vad som hänt kan man ta det i en enda enkel mening som jag tycker stämmer in ganska bra på mig: "Liver är det som händer då du planerar annat"
I början av augusti, dvs för ganska exakt fyra månader idag, så förändrades mitt liv helt och hållet genom att jag blev knivstucken inte mindre än 7 gånger varav ett i benen och de övriga i ryggen. Så först vart det en längre sjukhusvistelse med lungdränage och en längre tids sjukskrivning. Efter en månad försökte jag mig på att trots allt börja arbeta igen. Arbetade oavbrutet i 2 månader, varpå verkligheten kom i kapp mig. Dels pga att sambon inte längre fanns vid min sida utan jag vart tvungen att byta arbete för att kunna vara hemma hos sonen på kvällar etc. eftersom tidigare arbete innebar lång veckovis bortavaro från hemmet, vilket ej gick med en 11-årig son hemma.
Trots detta ansågs det av berörda att jag arbetade för mycket och lät 11-åringen få alltför mycket ansvar och klara sig själv då jag arbetade kväll till 22. Därav blev det en jourplacering, vilket självklart inte gjorde mitt mående särskilt mycket bättre. Pga att jag dessutom vart själv så gick det ej längre att behålla mina älskade djur. Så nu sitter jag hemma i det som skulle vara ett gemensamt hem som vi flyttade till i slutet av mars -08. Sitter ensam med en 120kvm stor fyrarummare.
Trots att jag hatar att sitta i lägenheten i ensamheten så är det ännu värre att gå ut. Idag var jag och handlade och får oftast panikatacker bara jag ska lämna lägenheten. Att då åka o storhandla visade sig vara ett strå för mycket. Trots en gedigen inköpslista så hade jag knappast köpt någonting alls av det som stod på den utan jag kom hem med 10pkt korv och 25pkt nudlar, så är nog tur jag fortfarande har lite mat i frysen, samt att jag orkar ta mig till jobbet så att jag åtminstone äter under lunchen.
Kommer så personligt som möjligt för min egen del att skriva så personligt och mycket jag bara orkar och hinner i bloggen, utan att kanske gå in på specifika detaljer, men det kanske kommer det också så småningom.
På frågan vad som hänt kan man ta det i en enda enkel mening som jag tycker stämmer in ganska bra på mig: "Liver är det som händer då du planerar annat"
I början av augusti, dvs för ganska exakt fyra månader idag, så förändrades mitt liv helt och hållet genom att jag blev knivstucken inte mindre än 7 gånger varav ett i benen och de övriga i ryggen. Så först vart det en längre sjukhusvistelse med lungdränage och en längre tids sjukskrivning. Efter en månad försökte jag mig på att trots allt börja arbeta igen. Arbetade oavbrutet i 2 månader, varpå verkligheten kom i kapp mig. Dels pga att sambon inte längre fanns vid min sida utan jag vart tvungen att byta arbete för att kunna vara hemma hos sonen på kvällar etc. eftersom tidigare arbete innebar lång veckovis bortavaro från hemmet, vilket ej gick med en 11-årig son hemma.
Trots detta ansågs det av berörda att jag arbetade för mycket och lät 11-åringen få alltför mycket ansvar och klara sig själv då jag arbetade kväll till 22. Därav blev det en jourplacering, vilket självklart inte gjorde mitt mående särskilt mycket bättre. Pga att jag dessutom vart själv så gick det ej längre att behålla mina älskade djur. Så nu sitter jag hemma i det som skulle vara ett gemensamt hem som vi flyttade till i slutet av mars -08. Sitter ensam med en 120kvm stor fyrarummare.
Trots att jag hatar att sitta i lägenheten i ensamheten så är det ännu värre att gå ut. Idag var jag och handlade och får oftast panikatacker bara jag ska lämna lägenheten. Att då åka o storhandla visade sig vara ett strå för mycket. Trots en gedigen inköpslista så hade jag knappast köpt någonting alls av det som stod på den utan jag kom hem med 10pkt korv och 25pkt nudlar, så är nog tur jag fortfarande har lite mat i frysen, samt att jag orkar ta mig till jobbet så att jag åtminstone äter under lunchen.
Kommer så personligt som möjligt för min egen del att skriva så personligt och mycket jag bara orkar och hinner i bloggen, utan att kanske gå in på specifika detaljer, men det kanske kommer det också så småningom.