eRBe-bloggen

Så lätt det är att åter hamna ner i djupet då man äntligen, äntligen var på väg framåt, såg en glimma av ett ljus. Så enkelt det var för soc. att blåsa ut det ljuset lagom i adventstid. Nu har grabben pratat med sin mamma i telefon och beklagat sig över att soc. försöker pumpa honom på att jag skulle ha slagit honom under hela hans uppväxt. Hur försvarar man sig mot ett sådant påstående? Som tur är har grabben så mycket pondus att han pratar om det med mamma och talar om att det aldrig har hänt. Som tur är kan ju även mamman och alla andra runtomkring som de andra barnen som bott hos oss såväl på heltid och deltid påvisa att det inte hänt.

Nu efter att jag och mamman skrev till länsrätten där vi förklarade att vi ej gått med på någon frivillig placering, så verkar det som om soc. gör precis allt i sin makt för att trycka ner vår familj ännu mer i skorna. Hur ska man orka stå emot? Vad har man att stå emot? Hur bevisar man att inget hänt då bara vi varit hemma? Vid nästan varenda möte har de försökt pressa honom att berätta att jag slagit honom. Snart orkar jag helt enkelt inte mer! Det är egentligen helt otroligt att de får bete sig hur de vill

Jag hade som jag berättat tidigare frivillig kontakt efter det som hände den 8/8, med socialsekretare och vi träffades ett par tre fyra gånger varje månad. Hade de misstänkt något sådan borde de ha gjort ett omedelbart omhändertagande direkt och inte först efter tre månader. Det verkar som att om man sägr nej och står på sig mot soc. så ska de göra allt som står i sin makt för att sänka en ännumer. Detta är ju även något som framgått av soc. allt prat med grabben och som han skickat till mig på MSN och SMS "Nu kommer de göra allt för att jag inte ska få bo hos dig någotmer". Bara att uttala sig så till grabben e skrämmande i sig.

För mig visar det en enorm efterkonstruktion för att lappa ihop sina egna misstag de gjort vid omhändertagandet som skedde den 13/11 fast beslut på det har dem först från den 28/11. Så vi får se hur vi ska kunna tackla den uppkomna situationen, men jag blir mer o mer apatisk och vet faktiskt inte vad och vilken grå sten de tar till om man går in och opponerar sig. Då tar de väl till en ännu större storslägga. Allt för att lägga hela familjen i ruiner. Deras mål verkar vara att distansera grabben helt från oss, och tyvärr verkar det ju som de lyckats ganska väl i sitt uppsåt.

Men det är formligen helruskigt att de kan hålla mer eller mindre "regelrätta förhör" med grabben utan en enda tanke på att det skadar honom!  Varför försöka få en grabb att berätta något som de vill höra istället för att ta reda på fakta vilket inte borde vara så svårt, det skulle som sagt räcka att prata med mamman - vilket de inte gjort sedan slutet av oktober, med mig inte sedan början av november.

Ska mina innersta tankar fram så fattar jag inte vad vi har gjort mot soc. för att de ska få behandla oss på detta sätt. Det finns väl regler och lagar även för dem. Grabben är vårt allt, vårt gemensamma "kärleksbarn" då vi hade barn båda två sedan tidigare förhållanden, jag fyra - hon två. Som tur är har några av dem bott hos oss så jag hoppas innerligt att detta "skitsnack" rent ut sagt ska gå att bevisa att det bara är just "skitsnack". Vad de vinner på det och vad grabben vinner på det vet jag inte, men på nåt sätt ser soc. det som en vinst för honom att krossa familjen till pulveriserat damm.