eRBe-bloggen

Ibland kan otroligt lite här i världen ge så otroligt mycket för en människa. Att idag på Lucia veta att man skulel sitta ensam med en kopp kaffe och en gammal torr lussekatt inköpt förra veckan på Konsum gjorde inte att man direkt hade några större förhoppningar på dagen. Men att först få prata med sambon i telefon och få veta att hon mår bra och att hon under rådande omständigheter trivs där hon sitter på Hinseberg, och nu bestämt sig för att inte överklaga placeringen, vilket gör att hon sitter relativt nära hemorten och sonen som numer är placerad i Arboga, var skönt att få veta.

Än mer glädje spred sig då det helt plötsligt ringde på min ytterdörr vid 17-tiden och då jag inte väntade något besök, trodde ja det var nån sån där enträgen dörrnasare eller "behövande" tiggare som skulle sälja mig en gammal tavla eller liknande. Av den anledningen tänkte jag inte gå och öppna dörren överhuvudtaget. Det var tur att jag ändrade mig till slut för utanför dörren stod så min älskade son som jag inte sett på över en månad.

Att få känna den kärleken han visade var enorm, samtidigt som det självklart känslomässigt var jobbigt att han inte kunde stanna kvar lika länge som både han och jag hade velat. Men jag hoppas innerligt att soc. nu tillsammans med BUP kan ge han det stöd han så väl behöver nu och att vi så småningom ska kunna ha umgänge igen.

Men tack min älskade son för att du kom och hälsade på. Det värmde otroligt i vinterkylan och jag fick tack vare det lilla korta besöket åter en kraft att orka med detta trauma som hela familjen råkat ut för sedan 5 månader tillbaka. Tillsammans är vi starka och måste orka härda ut och försöka göra vad vi kan av varenda eviga dag.