eRBe-bloggen

Aj aj missade t.o.m om att skriva om den 14 april. Har varit fullt upptagen av allt arbete. Men den 14 april fyllde yngste grabben år så självklart var jag dit och hälsade på honom. Då följde även äldsta grabben med dit. Det var oerhört skönt att få träffa honom igen. Just nu har soc hittat en familjehem i Sala där de tycker att han ska bo, medan jag, hans mamma och han själv hellre vill att han ska hamna i Flen till den familj som redan haft honom till och från under sex års tid. DVS en familj han känner väl och som i sin tur känner honom. Detta i kombination med att han åter skulle hamna i sin "gamla" skolklass där han känner kamrater, kunna börja spela fotboll med lagkamrater som han redan spelat med i flera år gör ju inte saken sämre.

Av någon anledning anser familjeenheten i Köping att den familj de valt skulle vara bättre, men då vi än inte fått veta på vilket sätt de skulle vara bättre har vi svårt att förstå. De lyckades inte hindra sin egen son att ta livet av sig då han var 21, vad säger att det är en bra familj? Att jämföra med en familj som känner honom väl, och vill ha honom hos sig och funnits i hans liv de senaste sex åren, OCH är GODKÄNDA som familjehem av såväl Flen som Katrineholm, Södertälje och Stockholms kommun.

Som tur är så är han ju frivilligt omhändertagen så att soc måste vara överens med oss innan de kan placera honom. Jag har träffat den familjen och kommer absolut säga nej, vilket jag är ganska säker på att hans mamma säger då hon vart där och hälsat på den 1 maj.

Vi får se vad och hur soc agerar utifrån det. Vi kommer, hur osams vi än är i övrigt alltid stå gemensamt på vår sons sida.

Äntligen vart det dagen D och jag fick träffa min yngste son igen. Snacka om att et var skönt och underbart - en ren befrielse från all förtvivlan. Nu hoppas jag att vårt umgänge kommer att ske på mer regelbunden basis i fortsättningen och inte bara ngn gång då och då. Nu var det ju över tre månader sedan jag träffade honom senaste gången så ni måtro vi hade en hel del att ta igen. Iofs har vi pratats vid per telefon någon dag varje vecka men det är ju inte alls detsamma som att träffas på riktigt.

Sammantaget var detta en av de absolut bästa dagarna i mitt liv sedan 080808 då allt rämmade och började gå åt skogen, men nu kan det ju knappast bli mycket värre och borde egentligen bara kunna gå mot plus. Självklart kan det även i detta komma bakslag då och då men totalt sett kan det ju faktiskt inte bli mycket värre vilket om man vill se positivt på det innebär att från och med nu kan det bara bli bättre för mycket sämre kan det ju som sagt inte bli.

Så trots alla svårigheter som trots allt kvarstår. Alla vedermödor som återstår. Allt jobb som finns att ta hand om, så kan man i alla fall se en möjlig ljusning i allt mörker. Självklart är jag inte så blåögd att jag inte tror att ljuset i tuneln emellanåt kommer att slockna men trots allt kan jag i allt mörker skönja ljuset därframme och det räcker för mig.

Ha en alldeles underbar dag/kväll/natt