eRBe-bloggen

Livet går sitt sakta mak framåt och man börjar vänja sig med att det inte alltid går som man hade tänkt sig livet från början eller som man egentligen hade velat att livet skulle gå. Nu börjar jag ställa in mig på livet som ensamstående utan att fortsatt liv med min före detta sambo. Ett liv utan någon egentlig familj med sambo och barn. På torsdag ska vi till länsrätten och det troliga resultatet av denna träff blir nog att vår son blir fortsatt placerad allt annat är nog inget att hoppas på. Så det är vad jag är inställd på nu.

Samtidigt vill jag passa på och tacka alla omtänksamma människor såväl vänner som släktingar som har ställt opp på mig under den senaste tiden. Framförallt vill jag tacka alla mina övriga barn som har varit ett stort stöd ända sedan början av augusti, utan dem och det stöd de gett hade denna börda varit mycket tyngre att bära. Så tack vare dem har jag i alla fall insett att jag inte varit en så usel pappa som vissa vill göra gällande för då hade de självklart inte ställt opp så mycket på mig. Även de fyra barnens mamma och hennes nya man ska ha en stor eloge för det stöd de givit mig i denna svåra stund.

Det känns alldeles underbart att veta att man har alla dessa männiksors stöd i denna svåra stund och i alla de svåra stunder som komma skalll framöver. Tack till er alla.