Jag och min far
Där borta vid pilen Har jag lagt min far
Där livar han tryggt På den plats han valt
Där brisen från havet Ger honom fläkt
Där hamnar vi alla tillslut I min släkt
Uppe vid huset Finns tårarna kvar
Som vi har samlat Jag och min far
Märkta av sorgen Av släktens ord
Av såren vi ärvde Jag och min far
Våra händer är nötta Av familjens sigill
Av dom som gav grunden För att vi finns till
Cirkeln ska slutas Det har jag kvar
Vi ska enas I jorden Jag och min far
Där livar han tryggt På den plats han valt
Där brisen från havet Ger honom fläkt
Där hamnar vi alla tillslut I min släkt
Uppe vid huset Finns tårarna kvar
Som vi har samlat Jag och min far
Märkta av sorgen Av släktens ord
Av såren vi ärvde Jag och min far
Våra händer är nötta Av familjens sigill
Av dom som gav grunden För att vi finns till
Cirkeln ska slutas Det har jag kvar
Vi ska enas I jorden Jag och min far
Kommentarer
Postat av: Gunilla M
Hej Roffe, vilka otroligt starka och vackra dikter du skriver! Du har min beundran där!
Sorg ska inte gömmas undan eller bäras i ensamhet, utan delas med andra.
Jag har egentligen inte läst på din blogg förrän nu, men jag beklagar förstås sorgen efter din far. Själv sörjer jag ibland ännu min Teista. Men en gång kommer vi nog att återförenas med dem vi älskat.
Postat av: Roffe
Tack Gunilla
Trackback
