eRBe-bloggen

Jag läste i en undersökning att forskare hävdar att vi svenskar är konflikträdda. De forskarna kan ta mig tusan inte ha ha frågat min fru hur hon ser på konflikter. Hon är argsint, hon. Till skillnad från mig vars väsen präglas av saktmod, fördragsamhet och ett oändligt stort tålamod. Egenskaper som jag helt enkelt måste ha för att överhuvudtaget stå ut med fruns skräckvälde och härskarmetoder.

 

Detta är naturligtvis min subjektiva uppfattning. Skulle någon fråga min fru hade hon med allra största sannolikhet hävdat precis raka motsatsen. I hennes värld är jag den hänsynslöse knölen som alltid får min vilja igenom och ve den person som vågar opponera sig. Enligt frun dominerar jag omgivningen likt en maktberusad despot medan hon och barnen ängsligt tassar på tå för att inte väcka den sovande björnen.

 

Den beskrivningen tycker jag personligen faller på sin egen orimlighet. Jag har helt enkelt inte tillräckligt med energi för att orka agera envåldshärskare. Jag är helt enkelt alldeles för nöjd med mitt stillsamma liv i TV-soffan framför datorn, och jag begär absolut inget annat av tillvaron än lite lugn och ro.

 

- Du, din buffel! Lugn och stillsam? Det var det värsta jag hört- I nio fall av tio är det jag som viker ner mig. Du har helt enkelt för dålig självkännedom, snäste frun när jag förde saken på tal.

 

- De har säkert rätt, käresta, svarade jag.

 

Och med detta vändande av andra kinden till bevisade jag precis vad jag menar - det är frun som står för argsintheten i vårt förhållande. Några sekunder senare - när frun insåg att hon trampat rakt in i min fälla - blev hon självklart ännu argare. Snacka om att jag njöt av denna triumf i flera dagar.

 

Nu ska dock ingen få för sig att denna, min blida framtoning har något som helst med mesighet att göra. Förmodligen har jag av mina barn uppfattats som en relativt sträng pappa som krävt respekt och lydnad av ätteläggen, precis på samma sätt som jag självklart antagligen uppfattats som en sträng husse som krävt dito av mina hundar. Detta ska tilläggas inte alls har ett enda dugg med elakhet eller stränghet att göra utan det är och har alltid varit min stränga övertygelse att den största otjänst man kan göra gentemot sina barn och hundar är att försumma deras uppfostran.

 

Hundar behöver helt enkelt trygghet i förvisning om att husse törs ta konflikter och vara den som bestämmer- En hundägare ska vara det orubbliga fundamentet i valpens tillvaro och även om andra kan uppfatta saker som orättvist , alltför taskigt eller helt enkelt för strängt med alldeles för många regler så anser jag att engagemanget är så mycket viktigare än undfallenhet. I mina ögon är undfallenhet detsamma som otrygghet.

 

På den punkten har trots allt jag och frun alltid varit fullkomligt överens. Valpar ska åtnjuta gränslös kärlek, de ska få fullt engagemang och de ska få ha kul, men de ska även åläggas en del krav och skyldigheter och framförallt ska de aldrig behöva leva i ovisshet eller sväva i tvivelsmål om vem det är som bestämmer. Jag tror att man på det sättet undviker konflikter i det långa loppet. Det är viktigt att ägna denna tid till att ha roligt tillsammans.

 

Dessa principer har alltid fungerat för mig i alla år tills den nya valpen Devil kom in i mitt och fruns liv. Denna unga hanvalp verkar i stort sett oemottaglig för tillsägelser och förmaningar. När jag i söndags kväll kom hem efter att ha varit på resande fot under helgen, och öppnade dörren, så var det som att öppna ingången till en tornado. Han var helt enkelt överallt och i ständig rastlös rörelse. Han var ivrig, påstridig och utan någon som helst tillstymmelse till tålamod.

 

När han för femtielfte gången höll på att hoppa på mig så att datorn föll i golvet bestämde jag mig för att nu var måttet rågat. Nu skulle han en gång för alla få lära sig att husse muckar man inte med. Jag tog således på mig min strängaste min, spände blicken i honom och röt/morrade med min mörkaste röst så att till och med gardinerna fladdrade. En normal valp hade i detta ögonblick blivit rejält spak, lagt svansen mellan benen, öronen bakåt och krypit ihop. Devil gav mig en nästan föraktfull blick, viftade på svansen och tog tag i strömkabeln till datorn och drog den till sig så att datorn åter föll i golvet.

 

Jag bara satt tyst och stum och visste inte om jag skulle skratta eller gråta, men nu gällde det att hävda revir. Efter en god stunds kamp gav han sig till slut la sig nedanför mina fötter, tittade surt på mig, med bibehållen kaxighet som sa "Vänta du bara till du går på toa, så ska jag slita ner den igen". Vad månde det bliva av denna lilla valp? Alfa-hanne?